Det var en gång ett tillbakaslag i utvecklingen
Vad var det nu vi hade gått igenom de senaste dagarna? Internationellt perspektiv. Vi hade fått Ungern. Inte ugnen, Ungern! Shit. Sa jag ugnen? Nej. I Sverige har vi rätt till 240 timmar... dagar! Dagar ska det vara! F-f-f-föraäldraledighet. Beror på bekommelser och överensstämmelser. Jag menar bestämmelser och överenskommelser. Eh... Alltså... Hmm... Kom igen, idiot, Taka kollekt! Nej, eh, Tala korrekt! Helvete. Den varma paniken. Aannppaassaaddee till familjens bbeehhoovv. Har jag redan sagt det? Pappersprassel. Var är jag? Vad var det jag skulle säga? V-vad har jag sagt? Har jag sagt någonting överhuvudtaget?
Är det över? Nej. Jag står fortfarande kvar. Vad fan hände? Varför säger dom ingenting? Varför fortsätter de inte redovisa där jag slutade? Jo. Det gör dom visst. Jag hör bara inte vad dom säger, eller gör jag kanske det? Rummet har en väldigt ovanlig lutning. Eller är det jag som lutar? Det är jag och jag vinglar med vindarna som inte finns. Fan. Djupa andetag, det är inte långt kvar. Titta inte på mig, snälla. Jag är i alla fall medveten om kroppens svängningar, det är bra, då kommer jag inte att falla, eller? Vänster-vänster-vänster, TILLBAKA! Ssshit. Bredbent för balans och djupa andetag. Titta inte på mig.
Det är över. Vi sätter oss ner igen. Vad fan hände? Ett stort tillbakaslag i min personliga utveckling, det var vad som hände. Jag vill gråta. Jag som hade kommit så långt. Tillbaka på noll. Det var det här jag grät för, förra sommaren, när jag insåg att jag hade kommit in på högskolan. Skit i det, skit i det! Tänk på något ännu värre. Djupa andetag. Nej, var är dom? Var är de djupa andetagen? Var är andetagen? Var finns syret, var sitter lungorna, hur använder man dom? Var är blodet? Var är mina händer? Där är en hand, hoppas att den är min. Den griper tag i dig bredvid. Ta... mig... ut härifrån!
Sista redovisningen stannar upp. Jag håller upp handen mot dem, det är ok, det är ok. Åh, snälla bry er inte om mig. Se mig inte. Korridoren är tom på folk, bra, jag måste bort från folk. Men varför följer du efter, tillbaka in och ta hand om din bedömning, jag klarar mig, det kommer att gå över, gå in, gå in, GÅ IN! Tack. Luften är kall och full av regn. Jag hittar de djupa andetagen.
Jag är hemma igen på eftermiddagen dagen då jag vill dö. Äter någonting mycket onyttigt, bara för att det är så synd om mig. Jag samlar ihop bilder till en bok om bartenderskolan. Där jag vann den stora drinktävlingen, tack vare att jag pratade, och pratade så jävla bra. Har jag lyckats förut ska jag väl fan göra det igen. Snälla mig, dra inte ner dig själv i skiten igen, på grund av ett enda tillbakaslag.
1:a pris, Bar & Cocktailskolans Drinktävling 2006
Hihi, du är så dramatisk! =)
Och det är fruktansvärt!
