Det var en gång en välkommen kusin
Jag hade inte sett henne på över ett år. Eller kanske var det två, eller bara någonstans mittemellan där. Jag skyndade mig genom parken under ett vitt paraply, men det regnade så mycket den dagen att det rann in vatten i stövlarna ändå. Hon skulle komma snart, och jag hade inte sett henne på över ett år. Kanske två. Jag plaskar i vattenpölarna på tågstationen och minns detaljer av vår barndom och nätterna i Grekland. Tåget från Kalmar bromsar in. Men den man väntar på, är den som alltid kliver av sist, och man ser sig oroligt omkring och inbillar sig att någonting blivit fel. Men det blonda håret fladdrar till där borta, och jag ler.
Hon är här nu. Jag lagar en god lunch. Eller, egentligen var det hon som gjorde det, det var därför den blev god. Hon hade sett fundersam ut när jag berättade om hur min thaiwok brukar smaka, sedan hade hon pekat på Ica och på vad jag skulle lägga i korgen. Därefter stod hon vid spisen med stekspaden som ett vapen och jag tittade på och det var därför den blev god.
Hon är här nu. Vi dricker en. Vi dricker en till för att fira. Hon kommer och Han också. Och nio till därefter. Det blir 1,769230769231 kvardat var, men alla får plats i mitt hjärta. Mousserat vin och Captain Morgan står på sned. Och jag nämner sällan namn men nu gör jag det ändå, för Anki var så söt och jag var så glad att hon var där, och jag har inte druckit ett glas med henne sedan innan graviditeten. Därför fick jag skicka hem henne i en taxi något senare, men innan dess utnyttjade hon varenda kvardat som fanns över och dansade i min soffa, hoppade i sängen och låg med sparkande ben på golvet. Underbara du. Och vi andra köpte en till och en till, vimlade omkring i vimlet och dansade på dansgolvet som inte fanns.
Hon är fortfarande här nästa morgon. Jag vaknar bakfull i min soffa. Hon är minst lika bakfull, för det var fest igår för henne. Uttorkningen tvingar oss upp alldeles för tidigt för ett huvud en morgon som den här. Men vi måste upp, vi måste, vi har inte mycket tid på oss. Jag knaprar dagsgamla chips och hittar ölfläckar på golvet. Så kravlar vi in i en bil mot Stenungsund, eller strax utanför. Tillbringar resten av helgen där tillsammans. Paddlar ut i alldeles för höga vågor och vänder, går sakta ned för den isande kalla stegen. Håller huvudet ovanför ytan. Vi sliter loss blåmusslor från havet och ägnar oss åt det underskattade krabbfisket. Vi fångar några. Femtiofem stycken. Hon ville äta dem allihop, men jag tömde hinken på klippan och såg på när de sprang sidled ner till havet igen. Istället paddlar vi ut i alldeles för lugnt kvällsvatten. Berättar om det ena och det andra, allt vi kan tänkas ha missar under ett år. Eller två, och ägnar kvällarna åt vårt gemensamma intresse. Ser Brandon Lee's sista film. Grillar och dricker vin. Men när helgen tar slut, gör även besöket det. Nu får vi inte låta det dröja igen.
anki action
