Det var en gång, och är fortfarande kärlek
Han ger mig de rödaste av rosor och jag kysser honom på munnen den tjugofemte februari. Sprallig, över något så enkelt som blommor. Jag sparade lappen med det reserverade bordet. Jag sparar ganska mycket som har med honom att göra. Jag skulle kunna sitta och titta på honom hela natten. Jag är lika kär nu som för fem årsedan. Han kallar mig för plutten, och han är ingen prins, utan en pruns. Alltså, inte som alla andra. En hög med gos och två år tillsammans. Vi hör fortfarande ihop.
Kommentarer
Postat av: Theresé
mysigt, och kul att ni trivs så bra ihop!
Postat av: Johanna
Ja, det är tur att ni finns, ihop.
Trackback
