Det var en gång en tid
Jag vaknade mitt i natten och visste. Eller visste jag inte alls? Hade drömmen besvarat frågan eller var det bara en dröm bland tusen? Jag hade tillverkat ballongfigurer till barn på torget när insikten plötsligt fick drömmen att stanna upp. Hastigt vaknade jag ur den, stirrade in i väggen och sa ordet högt för mig själv. Men morgonen därpå tvekar jag återigen. Fanns det verkligen undermedvetna signaler? För det skulle betyda att du vet, att jag vet din största hemlighet. Och det finns ingen logik i det.
Skolarbetena tryter. Jag har överlevt tiden. Därför tillbringade jag fredagen med att hjälpa en av dem som inte har det. Jag tackade nej till erbjudandet om den höga betalningen, och fick en pizza och en kommande fylla istället. En rimligare ersättning. Fastän den kommande fyllan blev kortvarig. Jag saknade honom alldeles för mycket den kvällen. Längtade till den varma famnen och de lekfulla kyssarna på kinden. Den intensiva blicken. Och jag kände skuld just därför. Att lämna dem är en otacksamhet som knappast lär ses med uppskattning. Jag sneglar på telefonen med sms-längtan och samtalsbegär. Jag sneglar på klockan på väggen också. 20:49. Hon skrattar bakom masken och glasögon har hamnat på sned, medan en hippie bredvid berättar om minnen från förr. Jag dricker en droppe och försöker säga någonting bra, men kommer bara på mig själv med att snegla på klockan ännu en gång. 20:51. Ett okoncentrerat måste. Tiden går alldeles för långsamt. Så jag lämnar dem där med en känsla av skam, och skyndar mig hem till famnen. Jag längtar och skyndar så brutalt, att jag i farten hugger mig själv i ansiktet med skohornet av stål. Men det stenhårda regnet sköljer bort blodet från jacket när jag springer över vägen. Och det är lördagskväll. Vi sover värmande nära och köper chokladmilkshake imorgon.
Jag&jim-tajm
