Det var en gång vaniljhjärtan
” Det var egentligen en helt vanlig dag men ändå inte. Vi skulle dit igen. Det var inte första gången...” Brevet var självklart dataskrivet. Handstilen skulle avslöja dig, eller hur? Känner jag då din handstil? Jag läste det om och om igen och försökte minnas, för jag inbillade mig att det var ett minne. Men kanske inte mitt. Kanske berörde orden det nyligen passerade, kanske var det bara ord. Publicerat i en gulbleknad bok om poesi.
Brevinkastet är trångt. Det gröna paketet alldeles för stort. Brevbäraren hade lämnat det där, fullt synligt i korridoren. Fullt synligt och lysande grönt och jag hade tagit det för givet. Det var på tiden att det kom, jag hade väntat länge, eller kanske bara några dagar. Så jag höll det fast mellan tänderna och fumlade med lägenhetsnycklarna, och klämde en aning av vana på det medan jag skrev ett stressat meddelande om kurslitteratur. Men någonting var fel, var det inte? Sådär skulle det inte kännas. Nej, nej, det var fel, det var alldeles för smalt. Och ojämnheten? Det skulle inte finnas ojämnhet! Förbryllad vänder jag och vrider. Och upptäcker avsändaradressen.
Så du vill fortfarande inte avslöja din identitet. Nåväl, då inväntar jag dig till årets slut. Jag öppnade det gröna paketet och försökte leta ledtrådar i böckerna som fanns däri. Men ledtråden var texten i det dataskrivna brevet, och jag försökte minnas någonting som kanske inte är mitt att minnas.
Löven ändrar färg och faller. Jag investerade i osynliga bokhyllor och en scarf färgad av höst. Införskaffade billiga svindyra skor och kände mig glad. Köpte ett vaniljhjärta. Jag köper alltid ett vaniljhjärta när jag känner mig glad, men jag tycker egentligen inte särskilt bra om vaniljhjärtan. De innehåller en smaklöshet jag inte kan motstå. Så jag köper ett till, och kanske ett imorgon.
Han har en onaturlig värme. Hans kropp är en eldstad och hans famn det underbaraste i världen. Jag fryser aldrig när han finns bredvid. Och nu har han somnat med armarna om mig igen. Natten till hans tjugofjärde födelsedag. Och när jag vrider mig i sömnlöshet, andas han sovande tungt och trycker mig intill sin kropp. Trycker mig närmare. Tar nya tag. Och jag kikar på honom i smyg och gråter av rädsla för allt som finns att förlora. Jag blir alltid överdrivet sentimental när mörkret finns där, och tystnaden och gatuljusen. Snälla, håll om mig imorgon igen. Och dagen därefter och dagen därefter och dagen därefter…
Ledtråden ligger i texten,ja. Trodde du skulle kunna nysta upp det. Ett minne, ja. Kanske inte ditt,nej. Och ändå är du inblandad någonstans i periferin. Kul att paketet kom fram i alla fall.
En ny ledtråd kommer i den elfte månaden om du inte löser problemet innan dess. På posten igen. Du är närmare än du tror.
Jag har starka misstankar, kanske vet jag till och med, men du är den som får avslöja identiteten. Du ville fortsätta att förneka, var det inte så? :)
