Det var en gång - en massa skitsnack

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Sjukhuskorridoren är lång och smal. Jag ser desperat åt vänster, åt höger och snyftar. Var är du? Jag kikar in på honom genom springan i dörren. Han lyfter huvudet och blinkar åt mig. Han kan inte le längre. Jag smeker hans hår. Vad tänker du på, min älskade? Sekundvisaren rör sig i ultrarapid, eller rör den sig inte alls? Rummet är vitt. Sjukhuskorridoren är dunkel och tyst. Åt vänster, åt höger. Kom nu då, kom. Jag rycker tag i en blå rock. Ursäkta… snälla? Men han skakar på huvudet och lämnar mig där och jag vill snyftande sjunka ner på golvet. Fläckar av hans blod har torkat på mina händer. Tårarna lämnar långa spår och hela min kropp skakar okontrollerat. Mannen på stolen vänder sig om. Du verkar otröstlig, säger han. Vad har hänt?

I hans korta skrik hade jag insett ett allvar jag sällan ser hos honom. Blodet som följde stannade mitt hjärta. Jag blir ett barn, ett litet, i behov av hjälp. Jag skriker efter mamma i panik. Att det inte är farligt, inte ens nära, inser man inte då, för det är blod och det är mycket blod och chocken invaderar medvetandet. Mammas lugnande röst når mig. Hon har sett blod så många gånger förr. Hon tar ett hårt grepp om min arm. Lugna dig, Lina, lugna dig, håll paniken borta. Det finns inte utrymme för min panik inatt, det vet jag. Med darrande fingrar slår jag numret, och bilen står utanför innan jag lagt på luren. Sällan har jag sett en taxi köra så fort, så långt. Taxametern stiger över siffrorna på mitt bankkonto, men det är oväsentligt. Jag smeker hans kind, den hela, i baksätet. Kanske kändes det patetiskt, förnedrande, att tvingas ta en kölapp. Flickorna i väntrummet insåg det. De såg på honom och handduken som färgades röd. De såg på mig och den hysteriska gråten. De såg på honom igen och på hans trötta, trasiga ansikte. De gav honom sitt nummer. Det första i kön.

Mannen på stolen vakar över en trasig svärson. Alla är trasiga här, inuti eller utanpå. Han suckar och ställer sig upp, torkar bort en blodstrimma som rinner från ögat. Cykelolycka säger han och nickar. Hundolycka, säger jag med en röst som brister. Sjukhuskorridoren är trång och skrämmande. Jag ser desperat åt vänster, åt höger. Var är du?

Hur länge har jag gråtit? Var det timmar eller bara minuter? Hur som helst, det var längre än någonsin. Han försöker få mig att skratta där han ligger, men då gråter jag bara högre. När han ser sitt ansikte i spegeln imorgon kommer han att skratta och påpeka likheten mellan honom och Quasimodo. Jag vill vakna ur en obehaglig dröm som inte existerar. Nu kommer han, där är du! Jag vänder mig om. Fokuserar den gröna slangen på väggen. Ett stygn, två stygn. Jag håller en stadig hand på hans arm, men min andra skakar för två. Tre stygn, fyra stygn, fem stygn. Han smeker min hand, fastän det inte är jag som har ett hål i kinden, en underläpp som delats till två och ett djupt jack därifrån till hakan. Sex stygn. Håll paniken borta, hade hon sagt. Sju stygn, åtta stygn. Jag kämpar genom ljudlösa tårar och håller paniken borta, på avstånd. Nio stygn. Håller paniken borta. Andas in och andas ut, tyst och diskret. Tio stygn. Förlåt, min älskade, förlåt. Jag känner skuld och ett hat, samtidigt som jag inte har en aning om vad jag ska känna. Elva stygn...

Jag skakar fortfarande när jag lägger armen om honom i min säng i gryningen. Jag gråter fortfarande när jag kysser honom längst ryggraden. Det svarta djuret var en vän. Besvikelsen över vad han gjorde skär i mig. Jag sover en drömlös timma men ligger sedan vaken och smeker hans sovande panna. Jag är livrädd. Livrädd för vad som kunde ha hänt istället. Livrädd för varje sekund som kan leda till en brutal förändring. Ärren kommer att påminna oss för alltid.

Och vad händer med en hund som biter? Alla kan svaret på den ödesdigra frågan.