Det var en gång solrosor och dill
Solrosor och dill. Jag vattnar dem försiktigt med ömhet. Den första dagen hade vi ställt oss upp. Hon läste påståenden från ett papper hon höll framför ansiktet. Vi kunde instämma eller låta bli. Jag behöver mer ämneskunskaper inom naturvetenskap, läste hon och kikade upp ovanför papperskanten. Biologi skrämmer mig, teknik skrämmer mig, kemi skrämmer mig och fysik skrämmer mig mest av allt? Hur kunde jag annat än att instämma? Jag kan ingenting och jag vet ingenting. Naturvetenskapen var alltid min svaga sida. Men nu lämnar bläckpennan brännspår i kollegieblocket. Intresset brinner inom mig och jag gör mer än jag behöver. En vecka, och jag har läst ut halva litteraturlistan och beställt stora boken om svenska djur och växter. Jag har startat två odlingar fastän jag bara ska starta en. Jag har skrivit tre kapitel i en NO-saga, fastän jag bara ansvarar för två. Och ändå har jag inte fått nog. Solrosor och dill. Jag vattnar dem försiktigt med ömhet.
Solrosen är vacker. Dillen smakar bra. Misslyckande och svält hör ihop. Svält och brist på kunskap också. När får jag skörda? Övning ger … dill? Vi gör laborationer inom el och magnetisk. Gnuggar ballonger mot hår och fångar pepparkorn med sugrör. Vi läser artkunskap och astronomi. Jag fokuserar astronomin för den är mitt ansvar. Stjärnorna och Luna heter kapitlet. Friluftsliv och hälsa ligger också under mina fingertoppar. Början på ett äventyr, kallar jag det ena, det första. Början på sagan Hitta hem. Början på äventyret inom naturvetenskap har fångat mitt intresse och tillsammans ska vi hitta hem - till förståelsen och självklarheten.
Och det lilla barnet sa så här, när hon målade upp sina poetiska tankar: Först kommer vatten till solen, sen kommer diamanter till solen, älvor samlar pulver och solrosfrön från blommor och glitterpärlor. Duvor och fjärilar hjälper till, de samlar också blommor. Fjärilar strör pulvret som blir regnbågen.
