Det var en gång - en massa skitsnack

Den tjugofemte februari hade tre år passerat. Här kommer kärleksexpressen, sa han med rosa rosor i handen och tog mig med till Grekiska Tavernan. Vi hade tankar om trerätters, men hade bara mage för två. Jag beställde friterad fetaost till förrätt medan han valde en hemlig variant, som visade sig vara de misstänkta fårtestiklarna. Mums. 

I Demokratins Villkor är de skriftliga inlämningarna över. Istället kommer nu den stora gestaltningen. Passande nog tilldelades min grupp landet Japan. Och en tjugo minuters lång illustration om livssituationen där är alltså under planering. Vi ska presentera ett dilemma, samtidigt som jag därmed hemsöks av ett eget. Jag kan anta utmaningen och tala min välrepeterade japanska inför den största publik vi någonsin haft. Jag är Japan trogen och känner ett starkt behov av att bevisa mina språkkunskaper, vilket skulle styrka min självkänsla avsevärt. Men samtidigt finns risken för ett enormt misslyckande, ett personligt nervsammanbrott, som skulle sänka självkänslan bortom gränsen (och jag har nyligen återhämtat mig ifrån krashen förra våren). Så jag funderar tills jag mår illa och inte kan sova, och överväger det tråkiga alternativet.

Japan befinner sig närmare än någonsin. Informationssökningen i arbetet tar med mig in i kulturen. Det handlar inte bara om en enda gestaltning, jag vill även vara en respektabel turist i maj. Men med de två pinnarna i handen hamnar maten i knäet, för tekniken saknas än. Men att sakna tekniken i Japan är oförskämt, så jag övar den andra dagen också. Och dagen därefter, och dagen därefter, och sjunger med i Harajuku-girls. Jag klipper en blygsam undercut, skaffar sned bena, och halkar ut. Halkar huvudet i isen.  
 

私は長い間、日本に

Den sjunde mars var mattan röd in till Kodak Theatre i Hollywood. Jag hade litervis med Coca Cola i kylen och en tänkbar vinnarlista i handen. Av de 61 nominerade filmerna, hade jag lyckats granska 44, och därmed slagit personligt rekord. Resterande nio hade en irriterande förmåga att inte existera tillgängligt för mig. Till stor del instämde jag äntligen med Akademins jury. För fastän jag föll för The Secret of Kells (en animerad rulle i precis min smak), var jag väl medveten om att den inte hade en chans mot Up. Liksom jag var väl medveten om att The Hurt Locker skulle ta hem det största priset, fastän det fanns fyra andra att föredra. Alltså klandrade jag dem inte. Den enda besvikelsen kom när Bullock tog statyetten för bästa kvinnliga huvudroll i The Blind Side. Jag misstänker nämligen att vinsten kom sig av att hon har varit aktiv sedan 1994 (men utan Oscar) och nu gjorde en bra prestering. De två unga skådespelerskorna som utförde fantastiska roller, glömdes därför bort. Förmodligen insåg hon det själv, och började sitt tacktal med: Did I really earned this or did I just wear you all down? Ben Stillers avatar, var däremot oförglömlig.

http://www.youtube.com/watch?v=EvatIFSg11g



Studentnödlösning, i brist på vas