Det var en gång - en massa skitsnack

Några timmar innan flyget. Tidigt på morgonen. Jag gör ett djupdyk ner från stegen i den kalla sjön, men inte ens det gör mig tillräckligt lugn. Jag tar ett stenhårt svettigt tag om hans hand, om hela armen, och kan inte ignorera den repeterande tanken. Människan kan inte flyga. Människan kan inte flyga. Vi kan inte, det går inte, vi flyger. Det är den första dagen.

Dag 1: Arc de Triumphe - Tour Eiffel

Hotel Eiffel Rive Gauche ligger njutningsfullt nära Paris stolthetstorn. Det är förmodligen det minsta och allra sötaste hotell jag någonsin levt i, med korridorer så trånga att resväskan är nära på för bred. I hissen får man inte plats om man väger mer än fyrtio kilo. Men allt är inklätt i någonting mjukt och jag kan inte sluta fnittra, inte heller kan jag sluta älska det. Triumfbågen och Den okände soldatens grav blir vårt första besök den eftermiddagen. Frankrike tycker att Europas unga ska involveras i kulturen och därför klev vi upp gratis i Triumfen, fotade humoristiska poser med Eiffeltornsbakgrund och inspekterade moln som liknade könsorgan. När det stenhårda regnet kom, åt vi musslor och rostad kyckling, och när det stenhårda regnet försvann lämnade vi restaurangen med en barnslig förväntan inför Tour Eiffel. Det är ett kvällsbesök i mörker, då hela tornet blinkar och lyser framför de miljarder med ljus från marken nedanför. Nymånen kikar ner, och hela staden doftar blombukett.

Den natten dog Michael Jackson. Vi följde hans sista timmar i livet via livenyheterna på CNN mitt i natten, men somnar innan han gör det. De kommande dagarna spelas hans musik på gatorna.

Utsikten från Triumfbågen och Eiffeltornet

Dag 2: Notre-Dame - Louvren

Den andra morgonen köper jag en basker. Vi äter baguetter och flottiga Wienerbröd till frukost. Tar en båt ut på Seine. Driver under och iväg ifrån Pont Alexandre III och kliver av vid Notre-Dame, där vi följer turistskaran till insidan. Frankrike har bestämt att Europas unga ska involveras i kulturen och därför klättrade vi upp gratis i det Södra klocktornet. Inspekterar Emmanuel underifrån och Gargoylerna som stirrar ner på folkmassan nedanför, liksom vi. Och jag jämför byggnadens detaljer med Disneyfilmens. På skakiga ben efter trehundraåttiosju steg beställer vi sedan French Hotdog som vi mumsar medan vi smygmatar duvor i parken. Och myser en stund under kastanjeträden på Ile de la City med glass som smakar jordgubb. Han dricker en öl i parken nedanför Eiffeltornet timmen därefter och jag tittar på.  

Ah, Louvren. Solen kastar reflekterande ljus mot glaspyramiden. Jag tar det mest uppfriskande fotbadet i mitt liv i fontänen intill, plaskar med fötterna och är glad. Frankrike är överens om att Europas unga ska involveras i kulturen och därför skuttar vi in gratis på det berömda museet, där vi tittar närmare på Venus Milo, Jeanne d´Arc och Mona Lisa. Men allra mest tycker vi om de trasiga statyerna. De som har tappat ett huvud eller en haka, eller både och, eller som de där två fötterna som saknade en hel kropp. Den japanska restaurangens räkor, pinnfiffel och gaffelbegär, blir ett avslut medan Eiffeltornets belysning återigen har disco i mörkret.

Notre-Dame, kastanjeudden och Louvrens konst

Venus Milo, fotbad vid pyramiden och vila under Eiffeltornet

Dag 3: Tour Eiffel - Montmartre

Jag har lärt mig läxan med lida pin och det där med fin, du vet. Jag envisades med skor som passade klädseln och det fick jag plågsamt ångra. Den tredje morgonen lindas båda fötterna in i hela bandage. Vi gör ett andra toppbesök i Eiffeltornet, den här gången tillsammans med dagsljus. Ser ner på alla andra och fotograferar de klassiska Parisbilderna. Köper en souvenir för dubbla priset och bevittnar en arrestering. Tar sedan metron till Montmartre. Lyssnar till dragspelsmusikanten i tågvagnen. Frankrike säger att Europas unga ska involveras i kulturen, men det spelar ingen roll, för det är gratis för alla att gå in i Sacré-Coeur, och därför gör vi en hyfsat trist visit där. Vi bedömer hällre konst på målartorget där allt är alldeles för dyrt. Jag köper en full pinuppa klängandes på Eiffeltornet och en som dansar Cancan framför Moulin Rouge.

Moulin Rouge, ja. Min fascination av den röda kvarnen är varm sedan filmen från 2001. Féerie är den dyra showen, den för dyra. Vi nöjer oss med att beskåda den röda utsidan. Men först smakar vi Crepes med choklad. Montmartre, Montmartre. Färgerna är inte desamma som i Amélie Poulains liv. Istället är det sex- och musikgator, och mystiska män som kommer ut ur väggen. Med ömma fötter kan vi sätta oss ner på en engelsk gatubar och dricka alkohol och skriva poesi. Jag låtsas i alla fall att jag skriver poesi, med baskern på sned. När han skrattar åt mig klottrar jag ner en fyrasekunders dikt och räcker fram till honom som ett bevis på min låtsaspoetiska karaktär.

Du är söt

Ölen är fluffig.

Du är fluffig

Ölen är du.

Jag anar ett leende bakom skägget innan han smyger ner lappen i fickan. Ozzy Osbourne är dubbad till franska. Michael Jackson sjunger I want you back, från gatan nedanför. Han är på TV:n också om man byter kanal.

Vi köper samma pizza till lunch. Det var den godaste pizza han någonsin ätit. Det var den, ursäkta uttrycket, äckligaste pizza jag någonsin ätit. Den smakade mögel. Det var mögelosten som gjorde det. Bläää. Jag gick hem hungrig och provade franska ostbågar. Två sorter. Fromaaaage. Den kvällen återvände vi ännu en gång till Montmartre. Då snurrar den röda kvarnen där den lyser i mörkret med blinkande bokstäver, och sommarnatten doftar alkohol och dans.     

Bandagering, utsikt från Eiffeltornet och gatukonst i Montmartre

Glad framför röda kvarnen, Sacré-Coeur och Moulin Rouge igen

Dag 4: Disneyland

Jag har stora fötter. Han har små. Den fjärde dagen klampar jag omkring i hans (bara) fyra storlekar förstora tofflor. Mötande människor ser bokstavligen ner på mig. Där fick jag för att försöka vara fin.

Disneylands entré, åh! Jag blir så uppspelt att jag fnittrar högt, och sedan betalar vi biljetter till båda parkerna. Startar upp med Disneytåget från Main Street, men hoppar av i Discoveryland. Dreams of the future from the past and present. Åker Star Tour ut i rymden. Den klassiska simulatorn med samma äventyr som för femton år sedan, då jag snappade upp reklamsnuttar från mina gamla Disney VHS, och först började drömma om landet. Space Mountain, Mission 2. En bergochdalbana i mörker, upplyst av dunkla stjärnor och planeter. Mörklagd Rollercoaster är nu min favorit, för man vet inte vad som finns framför, och oförväntad looping ger spänning.

Stitch och hans färgglada kumpaner har disco i mitten av dansmattorna. Han gör några moves, innan vi smyger över till Fantasyland. All the magic of the great Disney Classics. Attraktioner för de yngre men Mimmiöron till mig. Slott för fotografering och klarröda sockersöta äppleklubbor i solen.

Adventureland. The world of explorers and adventures. Piraternas skepp står parkerat vid dödskallegrottan. Pirates of the Caribbean. Vi tar oss ner i underjorden, hoppar i en båt och flyter omkring i den djupa grottans inre och bevittnar en piratattack mot det spanska fortet. Skatter i guld och vinpimplande skelett. Och nere i dödskallegrottan rinner undangömda vattenfall vid Kapten Kroks gömställe. Vi loopar med schaktvagn i Indiana Jones gruva och äter Disneyhamburgare till lunch, och hann med en gammal hederlig ponnykarusell innan Once upon a dream parade. Den gav mig en svag rysning, och jag kan aldrig någonsin säga att vuxna människor i dräkter blir löjligt, fastän han kan det.

The Conquest of the west. Frontierland. Big Thunder Mountain. Ännu en bergochdalbana i en gruva och ner i ett skvättande vatten. Jag tjuter och trivs. Direkt efter besöker vi Phantom Manor, ett spökhus liksom många sådana, med större mys-stämning än läskighetsvarning.      

Vi gjorde alltså även ett besök i Walt Disney Studio Park, där vi dock inte stannade särskilt länge. Vi åkte ytterligare en bergochdalbana, den här gången inne i en musikstudio, och återvände sedan till Disneyland Park, där vi sörplade slush och fotograferade sagoslott i motljus. Dagen är kväll, vi tar med pizza till hotellrummet och somnar till en fransk halvsnuskig film.

Disneyland, Big Thunder Mountain, Pirate Beach och Studiopark

Once upon a dream parade

Fantasyland

Det blev tillslut en klassisk Parisvisit, med de klassiska äventyren och de klassiska souvenirerna, så som det kanske ska vara den första gången. Den femte dagen kom jag hem, packade upp, och började genast packa igen... 

Au Revoir.

Tjugo timmar till Paris. Den rosa resväskan är packad. Den klänningen, och så den, och den och den klänningen. Vad är det egentligen med Paris och lusten att bära klänning? Vi har förberett oss väl i den eviga väntan med det franska temat. Kvällsfilmerna, med titlar såsom Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain och Le pacte des loups, och sena halvsovande timmar för dokumentären om Moulin Rouge. Han mumlar franska främmande ord som jag inte förstår, och vi har studerat de allra mest användbara fraserna inom det franska språket. Exempelvis, Bor Fru Nilsson här, eller Vaktmästar´n! (När nu en turist använder någon utav dessa?) Och nu sitter han där igen, med Pimsleur i öronen och mumlar för sig själv. Excusez-moi, vous comprenez le français.

Nåväl, vi har tjuvstartat resan hemifrån redan. Befinner oss i soldränkta Stenungsund, eller i alla fall strax utanför. Här där det blir ölkorvspicknick vid havet och krabbfiske som resulterar i fem krabbor och en röd sjöstjärna i den gula hinken. Kanotpaddling och harmlösa nakenbad vid klippan och ett semesterlugnt strövande på torget, sörplande på Grön Passion, där vi nyfiket inspekterar maneter och sjöstjärnor vid kajen. Vad äter en glasmanet och hur fan förökar den sig?

Han och jag och krabborna, Ödsmål, och en klassiker nedan

Solen gick upp och solen gick ner. Jag somnade med midsommarpirr i benen den kvällen. När solen gick upp igen och himlen blev blå tog jag med mig honom och en korg och trallade iväg till skogen för att plocka blommor. Han går uttråkad bredvid och fäktar i luften med ett paraply. Blommor är tråååkigt! Jag nynnar sommarvisor bland rödklövern och märker inte när han försvinner. Så snart står jag där ensam och ropar hans namn. När han äntligen kommer ut ur buskarna har han en stor bukett skogsstjärnor i handen och ett enormt leende på läpparna. Jag tror aldrig jag kommer att glömma den bilden av honom och hans nyrakade hår.

Midsommaråskan slog ut min stationära dator. Den är död, totalt, farväl. Jag upplevde två sekunders panik då jag tänkte på de tiotusentals fotografierna från sex år tillbaka i livet. Men tack Gud för min investering i den externa hårddisken och min regelbundna uppdatering av denna. Och min laptop får garanterat extra uppmärksamhet framöver. Så vi sätter oss lugnt ner igen, under det vibrerande altantaket, fortsätter kransbindningen och bevittnar jättehagel och blixtnedslag. Det tog mig tre timmar att bli färdig med min sommarkrans. Den blev så stor att jag knappast hittade varken in eller ut ur den. Men jag älskade den, för där fanns prästkragar och rödklöver tillsammans med alla de andra färgerna. Och han gjorde en midsommarhatt av ormbunke och skogsstjärna som påminde om krig och kamouflage.

Sommarnatten kom. Vi satt under filtar utanför stugan vid sjön. Det blev kära återseenden och en och annan grogg för mycket. Smakade sill och handmatade änder. Jordgubbar med vispgrädde. Vi kom ihåg midsommarstången men glömde dansen. Jag försvann i min krans och min krans försvann från mig, och morgonen därpå virar han in mig i täcket och bär ut mig i morgonsolen.  Jag genomlever sedan en dag av bakfylla och illamående och ångest över vad jag kan ha sagt under midsommarnatten.

 

Vart växer blommorna? Jag joggade iväg för att lokalisera alla skogens prästkragar och rödklöver. Kombinerade letandet med träningen. Spurtar in på varenda okänd småstig och trippar sedan besviket tillbaka igen. Vår trädgård är överfylld av blommor i olika färger, men saknar både prästkragen och rödklövern. De två viktigaste ingredienserna i midsommarkransen. Ja, men man måste ju vara förberedd, eller hur.

Rödklövern kikar upp intill indiandammen i små kolonier, precis som förra året. Men prästkrage, var är du? Inte här, inte där borta, och inte under den stenen heller. Det är lika grönt som vanligt i skogen. Varför... Där, där är någonting vitt. Hundkex. Där då, eller nej förresten, där! Skogsstjärna. Inte vid någon av dammarna heller, varken vid ängarna, eller de undangömda gläntorna. Fan... Men där! Där är dom på riktigt! Flera stycken dessutom! Jag kikar över stenmuren, åt höger och åt vänster. Försöker se in. Kikar en gång till. Springer sedan smygande fram på tå till rabatten. Det är väl fan typiskt, att när man väl finner vad man söker, så är det i någon annans trädgård. ... Mjo, jag kommer förmodligen hit på fredag också, men då iklädd kamouflerade kläder toppat med en rånarluva. För vad är en midsommarkrans utan prästkragar?

Jag fascineras av dem som kan ta sina riktiga tankar till utsidan. Allt det där som finns inuti huvudet, som är rörigt och konstigt och i olika färger, du vet. Jag kan inte. Inte du heller. De ord jag delar med mig av här, är bara en så liten del av allt jag verkligen tänker, att de egentligen inte säger någonting alls. Faktiskt, så har jag aldrig sett någon som kan få hit sitt innersta genom text. Och tro mig, jag har letat. Text är inte den rätta kommunikationstekniken. Däremot har jag hittat en rulle som verkligen lyckats illustrera en dröm. Jag ger Dave McKean beröm och rekommendationer för sin Mirrormask från 2005. Den enda film, där alla specialeffekter blir godkända, för ingenting är fel i en dröm. Kanske är den aningen barnsligt uppmålad, med en klassisk Light vs Darkness saga som man tyvärr förstår alldeles för mycket av, men den ger ändå en upplevelse av att vara inuti någon. Nästan som en modern variant av Eraserhead, kungen av rullar, som dock fortfarande behåller sin förstaplats.   

Ge rullen en chans, eller iallafall de blandade videoklippen nedan, här till Hello av Evanescence

Morgonhimlen är grå, men blir till blå. Men duuu... Du vet att jag inte tycker om att du tittar på mig när jag sover. Då gnyr jag och kryper in under täcket, men kommer snart fram igen för min morgonmassage. Vi måste lämna sängen den här dagen också, smaka nya McFlurry Marängsviss, läsa om Louvrens historia och fotografera moln som ser ut som kräftor. Äta chips i hängmattan och smygpussa på varandra ända tills det blir söndagseftermiddag i en soffa. Link letar hjärtan i Kakariko Village. Kan det inte vara midsommarafton imorgon? Jag vill knyta min blomsterkrans och trippa omkring i min fjärilsklänning. Men knogarna knackar mot bordet, för det är fyra heldagar kvar, och tristessen är redan på väg. Nu kommer desperata försök att utnyttja tiden och sommaren, och skylla på vädret då vi misslyckas.

Snart ska vi mumsa chokladpudding. Förhoppningsvis njuter vi mer av det än den där potatisgratängen jag tillagade igår. Den smakade kräk, men som tur var insåg jag inte det förrän vi hade ätit upp nästan hela. Nu kan jag stryka stekta wokade grönsaker i gratäng från listan. Liksom den där ostsoppan jag gjorde en gång, som såg ut som spenat, vars eftersmak sjukskrev mig en halv natt från fabriken. Jag har ett mörkt förflutet i köket, och den dagliga matlagningen i samband med flytten närmar sig. Och duuu... Du vet att jag inte tycker om att du tittar på mig när jag äter.   

Ymer arrangerade de Nationella Friidrottstävlingarna på Ryavallen. Vi satte oss på arenans murkna trädbänkar för att lyssna till startskott och bli nostalgiska. Tänk, så bra jag var. Jag tävlade i sjukamp en gång i tiden, och skryter inför honom om alla de guld jag tog fem år i rad. Hur jag kastade spjut mot trädtopparna, sprang som en blixt och hoppade till Kina (3 m). Fast, det är klart, jag tävlade ju bra mot... eh, en enda person. Ehrm...

Vi gjorde ett besök där det är så billigt. För att fylla det sista i förrådet av samlade föremål, som ökat under alla år i väntan på det stora uppbrottet. Varför känns det alltid så förnedrande att budgethandla? Jag vill inte ens uttala namnet på platsen. Men nu hänger jag där halvt över vagnen, skjuter på med ena foten och rullar fram i full fart i de ännu lagom folktomma korridorerna mellan hyllorna. Wiieee! Så flyger kepsen av och jag skrattar lite för mig själv och låtsas att det var med mening. Den här kanske, den här? Jag tar den här! Anteckna varje litet pris på lappen i bakfickan, för min budget ligger på den exakta lusentappen. Lusentappen, tusenlappen. Gummiband, 3 kr. Pennvässare, 2 kr. Ugnsform, 29,50. Men Herregud! Och så den, och den, nej förresten inte den, men den. Så kraschar vi över gränsen, sjunker något när man plockar bort en sak eller två, men upp igen när man hittar lite till.

Fan vad tråkigt det måste vara att va rik. Att aldrig få chansen att petigt välja och välja bort. Aldrig längta, eller känna tillfredsställelse när man har fullgjort ett fynd. Istället alltid köpa det man vill ha, när man vill ha det. Aldrig spara och sedan glädjetjuta när den stora dagen kommer. Fast, det är klart. Man har ju råd till det där perfekta hemmet, den dyra hobbyn, alla resorna och upplevelserna, och behöver aldrig spendera sin dyrbara tid på deprimerande sysslor. Aldrig behöva skriva skrynkliga ord på en servett under bilresan hem, bara för att man lade tillbaka det där kollegieblocken för 14,90. Vad är egentligen värt mest? ... GÖR MIG RIK, eller? (pet, pet) Hörru, GÖR MIG... åh, titta vad billigt, den tar jag! Jamenar, jag kanske kommer att behöva den, någon gång... om ett år eller så. Bäst att köpa, det är inte så billigt någon annanstans. Eller? Eh... Jaha Fröken Svår, hur ska du ha det nu? Jag känner bara igen en svala när den flyger. Vad är egentligen värt mest? Kanske en kastrull utan lock för 39,95.

Högtalarna knastrar. Jag går omkring och låtsas vara rik och hör ingenting. Dom nämner någonting om explosiva ämnen och en väntat explosion. Vah!? Vi kan kontakta Securitas här till höger för mer information. Ingen reagerar, alla går omkring och låtsas vara rika, och ingen vet hur livet borde va, inte heller jag. Minuterna därefter följs av ett dovt muller och en vibration som går igenom hela byggnaden. Ingen av oss reagerar, för vi tror att vi är rika och odödliga, eller kanske är vi bara desperata och blinda i vår fattigdom. Vi mumsar bokstavskex och delar sockerbullar med måsarna. Så fyller vi den stora gula kassen och lämnar GeKås i Ullared... Oj, jag menar... Harold´s/Harrods i London.        

Dagens favoritfynd: Star 700, 125 cm fotostativ, 99 kr. Laptop dekor 49,90.

   

Hon har växt, den lilla. Vi kan prata om allt och samtidigt ingenting. Jag borde besöka dem oftare. Men jag är glad över att jag gjorde ett sommarbesök, och dagen efter fick jag vikariera på dagis. Visst känns det annorlunda att arbeta istället för att praktisera, och vi gör toarullegubbar och korkrobotar.

Kanske är det hårdast att flytta på sommaren, för det är då man älskar allt som allra mest och inser vad man kommer att sakna. Samtidigt får man ett tacksamt sista av allt de där. Sommardoften blandad med de ljusa senkvällarna och skymten av de gamla husen i ett lagom dunkel. Stenarna på muren. De sneda taken. Vattenfallen, självklart. Usch vad jag kommer att sakna min träningsrunda! Men trädgården är ändå värst, eller? Trottoaren också. Vägen hit och dit. Men trädgården! Åh... Att kunna springa ut på kvällarna när en vacker solnedgång syns i väst, klättra upp i äppleträdet och fotografera den. Eller, när jag inte riktigt hittar orden och tittar ut genom fönstret, på träden, och vinden däri, och letar i mitt inre. Den utsikten försvinner. Liksom det halvnakna solandet på gräsmattan.

Ibland tycks till och med nuet bli till nostalgi i någon inre kamp att ta tillvara på allting. Och den dagen då jag lämnar Borås, någon gång längre fram, kommer jag att känna precis likadant för det. Men nu är det banden med mitt barndomshem jag måste släppa, och jag inbillar mig att det är de starkaste banden. Barndomskärleken.

Jag förstår inte hur jag hade kunnat gå och tittat ned på stenarna i marken så länge att jag hade glömt himlen. Antagligen var jag rädd för att snubbla, för jag brukar göra det. Men så stannade jag mitt i min träningsrunda bland uppstickande trädrötter och pustade ut, alldeles för trött. Lutade huvudet bakåt och tittade upp. Det var där det började. Det var där jag upplevde känslan av att ha glömt himlen, och bestämde mig för att aldrig låta det hända igen. Därför kommer nu de första tjugo bilderna (22 maj - 10 juni) av projektet från himlen, tillsammans med Negligence, en himmelsk melodi.

Bild nr 12 och 17 (fr. v. uppifrån) är mina favoriter, vilka är dina?

Jag började första sommarlovsdagen med att lägga ner almanackan i lådan med markeringen från Högskolan, tillsammans med allting annat som kan kopplas dit. Jag ljög förmodligen sist, för oj, vad mycket det finns att göra när man inte längre styrs av det ena sista inlämningsdatumet efter det andra. Jag ska sammanställa min bok, förbereda flytten, kika inredning, sortera i hårddisken, bläddra i skönlitteratur (åh!), och ägna ytterligare några sena kvällstimmar åt filmlagret. Engagera mig mer i fotograferingen och kanske försöka mig på två träningspass om dagen?

Helgen gick alldeles för fort, ännu en gång. Under fredagskvällen satt vi liksom bara och tittade på varandra alla fyra, på det ena utestället efter det andra. Det blev knappt mer än så, för jag orkade inte öppna munnen. Och när jag väl gjorde det sa den bara samma saker, om och om igen, medan resten av mig tänkte på någonting annat. På lördagskvällen är vi ensamma, tar en timlång skogspromenad, blandar mjölkdrinkar och han grillar fläskfilé iklädd kalsongerna. Sedan blir vi inbillningssjuka och skrattar åt lördagsrullen med Jonas Karlsson och Livia Millhagen för andra gången. På söndagen äter vi frukost i trädgården på en filt, har Matrix-maraton och mumsar hemmagjorda hamburgare. Jag slog mitt huvud i en vass kant och han spelade på gitarren och sjöng en sång om det. Hon slog i sitt lilla huvud, aj-aj-aj, aj-aj-aj. Ja du ser, helgen försvann, bara sådär. Jag avslutade den med att ge min röst till EU-valet.

Och om nu någon av er råkade missa förra veckans TV 4 film, Illusionisten från 2006, så ta er i kragen och se den, det är det bästa tips jag kan ge för tillfället. 

 

Fyllda baguetter och några starkcider i gräset. En filt bakom busken och den sommarvarma fredagskvällen. Vi hade bakat en chokladkaka också med en smutt av Kahlua i, och brandlarmet hade gått två gånger. Jag hade längtat efter den här kvällen med honom hela veckan och nu smygkysstes vi under den blåa himlen och drömde om Paris.

Han hade hämtat mig på dagis den eftermiddagen. Stått vid grinden med ett leende och tittat på mig i smyg när jag lekte med barnen. De hade trott att han var min pappa, för pappor hämtar barn på dagis. Men jag är inget barn och jag förklarade för dem att han var pojken som jag är kär i. Blääää. Sen kramade jag dem alla hejdå för sista gången, tog min avskedspresent med mig och lämnade lekens land. Jag hoppas att de får dig att tänka på oss, hade de sagt och gett mig ett paket innehållande fyra skålar målade i olika ljusa småbarnsfärger. Ja, de ska få mig att tänka på er, på sagorna, på lerfigurerna, på apelsinmålningarna, på lekarna, på sandslotten och de stora tunnlarna. Och påminna mig om min allra första tid på dagis. Ett land som jag aldrig fick uppleva som barn, men som jag kommer att tillbringa större delen av mitt vuxna liv i. Tack för det.

---