Det var en gång - en massa skitsnack

Jag tittar ner i bordet och säger vad jag tycker. Om jag ser upp kanske jag ser på fel person. Eller, rätt person, men det skulle anses utpekande och om jag tittar på fel person är det felbedömande. Så jag tittar ner i bordet och säger vad jag tycker. Jag hade så mycket att kasta ut, egentligen, så mycket jag ville peka på och ställa till rätta. Men när man möter verkligheten mjuknar orden. Man öppnar ögonen och ser problemet från alla individers vinklar. Jag hade väntat mig att bli överkörd. Jag hade väntat mig murar med taggtråd och blindhet och försvar. Jag hade förberett ett eget försvar med korrekta argumentationer. Istället erkände alla sina fel. Och den ärligheten översköljde mig med en lust att be om ursäkt. Jag bad om ursäkt, för jag vill också erkänna mina fel i rummet där ingen är felfri. Jag kan lämna er utan dåligt samvete och med lösta konflikter.

Åh, solen! Det lilla barnet sover i vagnen och vi går bredvid och jag pratar alldeles för mycket. Prat, prat, prat. Jag fotograferar våra skuggor i parken. Tittar på fåglarna i vattnet och diskuterar det som inte får diskuteras. Vi har alla ställt fram klockan en timme vid det här laget, vilket gör att vi måste gå. Jag går alldeles för långt, egentligen, men till musik och sol i ögonen behöver vägen inte ta slut, än. Jag går tills jag blir alldeles ensam. Stannar vid slagfältet där solrosorna dog. Det är dags att leva igen, kom tillbaka. Tänker på mat, tar ett bett på den trasiga smörgåsen i väskan, ångrar mig och stoppar tillbaka den igen. Den nya kursen heter leva, leka, lära. Våren är här, för fjärde gången i år, och nu är det dags att leva och leka och lära ända till sommaren.

Väskan är alldeles för tung. Jag sätter mig ner i den röda soffan och tittar på klockan. Han kommer inte att ringa än. Kanske hinner jag gå till den där skivbutiken. Jag hade sett en bok där, barnens flora, och någonting om rymden som man skulle kunna använda med de små. Så jag kastar den tunga väskan över axeln igen och tar rulltrappan upp. Framför mig går en haltande bred man, med grov röst och engelsk accent. Han pekar med kryckan mot de skyltfönster han går förbi och skrockar fram hesa oförskämda kommentarer om skyltdockornas klädsel. Han är högljudd, och männen som går med honom instämmer med vad han än säger. Jag rynkar pannan och svänger förbi dem, in till skivbutiken.

Det står ett femtiotal personer där. Det är ungefär fyrtionio personer fler än vad det brukar vara. Och när jag kommer in vänder sig alla mot mitt håll. Ointresserade av vad som finns till försäljning, står de utspritt bland hyllorna och stirrar mot mig, som om de hade väntat på mig. Jag stannar upp och stirrar förvirrat tillbaka på var och en av dem. Anmärkningsvärt var kanske att samtliga hade Iron Maiden tryckt på tröjorna under sina jackor. Så börjar en av dem applådera och de andra stämmer in. De skiner upp en aning allihop, och personalen tar upp sina digitalkameror och fotograferar. Va'faaan? Är jag så ful? Eller snygg kanske? Hoppas på snygg! Så hör jag den grova rösten bakom mig. Den engelska accenten. Han tackar Sverige på sitt språk. Jag vänder mig om och stirrar på den haltande mannen. Jag har ingen aning om vem han är.

Så, jag smyger undan. Lättad men besviken på samma gång, kanske. Paul Di'Anno. Jag smyger fram till ett fan och frågar viskande vem den där mannen egentligen är. Paul Di'Anno. Namnet säger mig ingenting, men att han hade med Iron Maiden att göra hade jag förstått. Iron Maidens första sångare, för att vara exakt. Han som fick sparken på grund av sina alkohol och drogproblem. Det säger mig fortfarande ingenting. Han sätter sig ner vid autografbordet, och jag fick bli fanfotograf för de två killarna som luktade sprit.  

Sjutton timmar till tentan. Det handlar om lek, miljöer och jämställdhet. Det där med jämställdhet gör mig frustrerad. Jag har läst alltför mycket som gör mig arg. Aristoteles hade tankar om kvinnan som en ofullbordad man, en defekt kopia, och de tankarna höll i sig länge. Jean-Jacques Rousseau skrev en bok han kallade Emile. Där skulle flickorna redan i tidig ålder "lära sig vara underkastade tvång" och avbryta sin lek (den livsviktiga leken) för husliga sysslor. Hanen har alltid varit den starkaste. Men vi är inga offer för biologi, som en forskare så vackert sa. Vi har fått våra hjärnor för att tänka ut bra sätt att leva civiliserat tillsammans. Lär ut det. Berätta det. Men barnet, det gör aldrig som vi säger. Det gör som vi gör, och vi gör alltför många fel. Homofobiska föräldrar, fördomar, förväntningar och förhållningssätt hit och dit. Barnet uppfattar alla signaler. De fyraåriga pojkarna säger att det är bäst att vara pojke. De fyraåriga flickorna säger att det är bäst att vara pojke. För flickan står sist i kön, får inte ta plats, och ingen lyssnar när hon säger nej. Genusmedvetenheten står klar, en prinsessa kan inte spela hockey!  

Det var dagen före. Jag hade läst om jämställdhet (eller rättare sagt kvinnors underlägsenhet) hela dagen när jag smög ner en våning till pappas kontor i biblioteket. Skrev ut några sammanfattningar, vände och vred på huvudet och masserade nacksmärtorna efter timmarna vid datorn. Egalias Döttrar. Kan inte riktigt låta bli. Jag ska hålla mig ifrån skönlitteratur, för jag hinner inte, men jag kan inte riktigt låta bli, nej. Boken är gammal och smutsig. Men texten på baksidan får mig att fnysa fram små oskyldiga skratt:

I Egalia har kvinnorna makten. Det är dom som är direktörer och riksdagskvinnor. Männen har låglönejobben, bär pehå (penishållare), lägger upp skägget och gör sig vackra för att behaga kvinnorna. Och givetvis är det männen som måste ta hand om barnen - det är ju trots allt män som avlar barn. Visst är Egalia ett demokratiskt samhälle. Men männen utgör dock det sårbara könet, och att de är biologiskt underlägsna är helt uppenbart: de kan ju inte föda barn.

Petronius Bram drömmer om att bli sjökvinna. Men samtidigt längtar han efter den starka kvinna som ska komma som en vind och föra honom bort, göra honom till man och få honom att glömma att han egentligen är för lång och smal och att han -ve och fasa- börjar få hår på bröstet.

När Petronius var liten hade han hört historier om mörkklädda kvinnor som gömde sig i skogen för att fånga småpojkar och göra fula saker med dem.

Det blev fel och det gick fel. Liksom ett snubblande steg över redskapen i gymnastiksalen där vi ledde tigerjakten. Men det är vad som alltid riskerar att hända, när man förlitar sig på dom som inte förtjänar det. Jag blev så besviken att jag inte kunde stava. Men förtroendet var borta sedan länge, och vi förutsåg redan timmarna innan vad som kunde hända. Världen gick inte under för det. Vi överlevde och vi överlevde med ett leende, men bekräftelsen gav fortfarande samma besvikelse. Förstår du det? Du, snälla, anklaga mig inte för det här. Gör inte det. Känslorna måste ut.

Ååhhh... gråt lite i mammas famn, gör det. Han har kallat oss till möte. Möte, så fan heller. Konflikthantering. Liksom småbarn som inte kan lösa någonting själva, kallar ni storpedagogen till hjälp. Hör ni inte hur patetiskt det låter? Det är inte småbarn vi ska bli. Jag vet inte ens om det var du, eller du, eller den tredje som gick bakom våra ryggar. Kanske någon helt annan. Men vad fan spelar det för roll, det kommer bara att bli värre ändå. Jag känner mig förnedrad, om du ser mig som ett småbarn utan kompetenser att lösa våra egna problem. När vi förklarade hur vi kände och ni hade chansen till försvar, yppade ni inte ett enda ord. Dagarna efter, springer ni efter förstärkning. Vem som än gjorde det valet, är du falsk och feg och har förlorat min respekt.

Jag har kastat saker i väggen idag. Det har jag inte gjort på åtta år. Jag kommer att lämna er utan dåligt samvete.

Den nya lägenheten måste målas så vi hjälper till, han och jag. Göteborg är staden och vit är färgen. Vit, vit, vit. Under de två dagarna såg jag så mycket vitt att jag tillslut började se svart. Svarta fläckar som jag gick och målade över med ännu mera vitt, fast det egentligen aldrig fanns några. Måla, måla, måla. Vi har lite fest också så blir det roligare. Någonting i handen att surpla på. Måla, måla. Jag kunde inte riktigt sova och det märke han. Kanske var det för mycket färg i huvudet, kanske kände jag mig bara obekväm av någon anledning. Dagen efter får vi assistans av tre nya, och då går det ännu fortare, speciellt som jag smet iväg med honom några timmar och köpte piprensare och pärlor. Jag kan aldrig hålla mig borta från den där pysselaffären när jag väl är i närheten. Jag ska låna någons idé och göra en vit kanin. Jag har så mycket idéer, för mitt framtida arbete.  

Kan det verkligen vara så att det äntligen är över? De vinterkalla vindarna på vägen till skolan och snöflingor som lägger sig på ögonfransarna. Snälla, var över. Vi har haft årets två vackraste dagar här, och jag har invigt dem med lika många joggingturer i skogen. Jag har halkat omkring på isen som fortfarande ligger kvar i skuggan på stigarna, och det tänker jag fortsätta med sålänge solen skiner. Fyra till fem i veckan, precis som förra våren, sommaren och hösten. Hela vintern spenderar jag under en filt, i värmen där jag hör hemma, och det har varit en väldigt lång vinter den här gången. Så nu springer jag fortare än sist och repeterar min gamla japanska. Ikaga des ka? 

borås och det bortglömda

---

Det sitter röda lappar på träden och små ekorrar springer runt i skogen. Så små, kanske inte? Det är vi, och vi är ekorrar som byter bo. Dagen var inne för den stora redovisningen. Men han hade flyttat examinationen och vi hade inte hunnit bli så förberedda som vi hade velat. Vi hade inte ens provkört stumfilmen förrän det var dags på allvar, och när den spelades upp inför studenterna skruvade jag obekvämt på mig. Jag blev tvungen att harkla mig en aning och erkänna våra misstag direkt på plats. Hon antecknade någonting. Senare berättade hon att det faktiskt hade blivit ganska patetiskt om vi hade låtsats som ingenting. Men att erkänna våra fel var ett lyckat tillägg i mitt välförberedda tal. Jag hatar egentligen att säga ett enda ord mer än vad jag har planerat i mitt huvud. Det blir liksom ett fel i manus. En blodig böld som dyker upp från ingenstans. Vad händer om jag pratar sju sekunder längre? Nervositeten är alltför stark. Så jag klämmer lite på det röda tyget i fickan och andas in och andas ut.  

Ingenting skulle vara traditionellt, sa han. Tänk outside the box. Utanför ramarna. Annorlunda. Men om man gör en vit afrikan, är det då en afrikan, såsom han sa? Eller blir det då en skandinav och en traditionell sådan? Och om man gör en sol som ser ut som en rosa snögubbe, är det då inte en snögubbe, fast en rosa sådan men förövrigt traditionell? Jag skakade om mitt eget huvud, slog mig för pannan och insåg att hur jag än skulle göra, så skulle det bli traditionellt. Så jag gör någonting som inte finns. Min handdocka såg inte ut som någon annans. Tänk, vilka diskussioner det kan bli. Vilka idéer de små kan komma med. Alla förslag på vad det är, vem det är, var den bor, vad den äter, hur gammal den är, vad den heter eller vilken spritsort den gillar bäst. Eller, nej, kanske inte, stryk det där sista. Jag höll fram den med ett leende. Den satt inte på min hand, inte på armen, utan den levde alldeles själv. Den tittade fram och tillbaka, viftade med armarna och gned sig om glödlampan. I studiegruppen sa hon att den ser ut som ett monster. Men för de små, var det självklart att det var jag. Jag!?? Vi är tydligen ganska lika. End of discussion. Det blev skratt på redovisningen och det var ett underbart ljud.

Fr v. Jag och min handdocka. Eller, tvärtom?

Hon hade varit borta i över ett år men kom hem igen efter att ha sett stora delar av den lilla världen. Vi återförenas med tacos och nötter och smaklösa björnar. Hon ger mig två armband, ett med snäckor på, och jag blir glad. Men den gamle mannen i våningen under är sur, för hunden kissar på hans träd. Jag kissar lite, på hans träd. Det är lördagskväll i Herrljunga.

Sarah och hund

Examinationen flyttades, vilket innebär att den sker inom en vecka. Vi sträcker ut det våta getskinnet över cylindern och skapar oss en guldtrumma. Den kommer att representera ljudet av krig och klösande klor. Mitt ljud kommer från en kalastuta. Känslan sa att glödlampan mitt i ansiktet på min handgjorda figur skulle kunna låta så. Dock och figur teater hade han döpt examinationen till, men ångrade sig sedan. Vid det laget hade vi redan förberett en teater och lagt upp hela processen utefter det och kunde lika gärna fortsätta på den idén. Vi måste ha ljud, det lärde vi oss under musiken och handdockorna kommer från dramaundervisningen. Vi ska väva in det vi har gjort och det vi har läst. Barnkonventionen också. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Vi håller på ämnet mångkultur och mångfald. Vi spelade på våra egna identiteter redan från början.

När musikpedagogen skulle illustrera regn lät det istället som en kulspruta. Egentligen skulle någon dö, men kanske blir det för brutalt. Hennes öde ligger i våra händer, så vi skriver om hennes historia. Hon får leva och hon får fly. Till det mystiska färgglada landet, där en levande dammtuss, en flygande tiger, en gnolfynon, en gumma och den lilla blå lever sina oskyldiga liv. Så vi målar kulisserna och gåvorna som står för den hjälpande handen. Och små korta filminspelningar dokumenterar den färdiga produkten inför examination Barn och Kultur.
 

Jag mötte en gång en söt pojke som hette Jim
(vilket inte har någonting med saken att göra, jag bara sa det, för han sa det först)



Göteborg, 7/3

Att tala om vädret är bara ett artigt kulturellt betingat uppförande. Natur och kultur är sammanlänkade. Det är en tidig morgon med regn, men ingen nämner vädret. Rummet vi kommer in i är mörkt, men det står tända ljus på bordet. Föreläsaren sneglar på oss utan ett ord. Det är inte riktigt vad man förväntar sig. Men vi ska leva i barnens värld och vi kan börja redan här. Hon lindar en filt tätt omkring sig och börjar sin lektion:

Vicka på tårna, klia en tand

Nu ger vi oss av till sagornas land.

Det var en gång en liten, liten gumma. Men det handlar inte bara om att läsa, gör det? Nej, nej, konsten att berätta en saga är mer än bara så. Till sagokonsten hör fantasi. Fantasi betyder att göra synlig. Det är en förmåga att kunna se det man aldrig har sett. Eller, att kunna föreställa sig det man aldrig har upplevt. Sagan stimulerar fantasin och den lilla kan ändra på verkligheten därigenom, i alla fall för en stund. Försöka förstå den stora världen utanför fönstret. Sagan sätter ord på det som är svårt att sätta ord på och den ger ett hopp, där den lilla kommer ut som segrare. Liksom trollen som åt slemmiga äckliga grodor, vilket var symboliken för den lilla flickans alkoholiserade föräldrar. 

"I sagans värld kan nästan allting hända, och nästan allting händer också där"

Det var en gång en liten, liten gumma. Men det handlar inte bara om att läsa, gör det? Åhnej, hon plockar fram sina miniatyrfigurer och spelar upp en teater tillsammans med sagan. Och barnets ögon blir stora och glansiga av nyfikenhet och förundran. Jag försvinner i barn under sagostunden på praktiken fem månader tidigare. Det börjar med en bredvid och sen blir de fler och några hamnar i knäet och någon klamrar sig fast på ryggen och, jag ser inte, Lina jag ser inte! Upp i knäet du med, du får nog plats. Nu kan alla barn se bilderna i sagoboken. Det kan dock inte jag. Jag ser inte ens texten. Fantasi, kom igen, gör synlig. Ingen kan läsa utom du, läs vad som helst. Det var en gång en liten, liten... kringvandrande kines som hette Miyamoto Kuniyoshi som studerade fotosyntesens händelseförlopp och molekylernas funktion... Eh, kanske inte. Jag är inte redo för den lillas värld riktigt än.  

Ur Ludde Lump, 1983

---

Det finns så mycket jag skulle vilja säga och skriva. Men ja kan inte, jag får inte, jag måste sluta innan jag börjar. Aöolsdfkwergm. Tangentattack. Det kliar i fingrarna. Håll dem tillbaka, idiot! Jag kan inte kasta ut alla mina tankar i det offentliga. Det skulle skada många. Jag skulle försätta mig själv i en rätt så taskig situation. För jag vet att den på andra sidan skärmen, kanske inte ser saker på samma sätt som jag. Om jag väljer att gå, tvingas ni in i det ni inte vill, men som ni är här för att göra. Anklaga mig inte för det.

Det finns någon jag vill prata med. Men jag vill inte ta konsekvenserna. Det finns någon jag måste prata med. Och jag måste ta konsekvenserna. Jag måste sätta mig ner framför dig, och peka på hur det är och hur det måste bli. Det är så lätt att säga det inuti sitt eget huvud. Men med sorgsna ögon framför sig blir allting så annorlunda. Är det ens mitt ansvar? Mitt problem? Mitt problem är era problem när vi alla är här tillsammans. Och om inte jag tar smällen måste någon annan göra det, och om ingen annan gör det, får vi alla lida ända till slutet. Allra mest du. Jag hoppas du förstår det när jag sätter mig ner framför dig. Jag skulle behöva råd och stöd av er alla, men jag kan inte ens säga vad det handlar om...   

Ps. Jag är snäll och vill inte uppfattas som någonting annat.

---

Premiärbiljetter till Män som hatar kvinnor och största size popcorn, vilket var onödigt eftersom jag knappt orkade hälften. Över förväntan. Jag hade inte vågat hoppas på så mycket. Till och med filmmusiken liknade den jag hade föreställt mig i samband med boken. Otroligt. Förstå att jag tappade hakan redan i inledningen. Den får hög poäng, även om någonting i slutet var lite för lamt enligt mig, och kanske att det fanns någon skådespelare som inte riktigt passade in i sin roll.  

Lite lördagssällskap i den där lägenheten igen. Han pussar mig på kinden och sjunger; I want to kiss you on the cheek, and now I did it and now I did it again and again and again and again... Och jag skrattar, precis som till förra veckans dans. Så går vi hem tidigt och somnar och vaknar och undrar vad fan som hände? Samtidigt luktar hela det andra huset rök. Det var någon där som försökte elda upp en dammsugare. Jag tror att det var pappa. Jag får plågas till stanken, medan jag tränar inför morgondagens mardröm, den andra i sitt slag. Det var en gång en olycka...

---