Det var en gång - en massa skitsnack

Det handlade om texttolkning idag. Vad vill jag säga? Vad säger det jag säger? Förstår du vad jag säger? Vers, prosa eller dialog? Huh? Den verkliga författaren kommunicerar med de implicita läsarna. Läsarna kommunicerar med den implicita författaren. Den underförstådda författaren. Ett underförstått jag. Vad vill jag säga? Inte fan är det lyrik i alla fall. Läsartext, författartext och text-text, jaha, där ser man. Förstår du vad jag säger? Inte jag heller. Föreläsaren hade gett mig kritik som jag inte tyckte om att få angående uppsatsen. Men jag hade bara träffat honom över text. Jag tolkade honom i den texten. Han hade glasögon och ett stelt ansikte med kall mun. Nej, jag tolkade fel. Så fruktansvärt fel, för läsarens tolkning är inte alltid den rätta. Glasögonen fanns där, men inte som en strikt tillrättaviselse, utan som en guppande glädje. Han sken och log med det varma ansiktet och sa; Men titta här! Sen tar han ett skutt, som är alldeles för högt för hans ålder, över sladden som är ivägen. Han berättar om sardinen på tunnelbanan. Sardinen, vars enda önskan är att burken ska öppnas mot havet. Han tittar upp, blinkar, ler och fortsätter:

Han tittar ut genom fönstret, ler, drar ett djupt andetag och säger; vackert, inte sant? Vi tar det en gång till.

Seminariet om etik, kultur och hållbar utveckling närmar sig. Reflekterande kring barns socialisationsprocess, men glöm inte de etiska aspekterna. Och kulturen. Jag stirrar på skärmen. Det är mörkt i rummet och jag är vit. Ljuset från skärmen gör mig vit. Jag fann lösningen till fred på jorden i förskolans läroplan. Det är ett fantastiskt, fullkomligt fantastiskt arbete jag har framför mig, men vägen dit är lång. Tänk så enkelt det låter. Orden som bara står där. Styrdokumenten. Så här är det! Gör såhär, och gör det nu! Men mannen som skrev det var rynkig och ful med glasögon på sned, och han hade aldrig någonsin sett ett barn. 

Myndigheten för skolutveckling ropar i sin megafon; Mänskliga rättigheter! Delaktighet! Jämställdhet! DEMOKRATI! Jag förstår det så mycket bättre nu. Men vad vi än väljer att se, att göra, måste vi vara beredda på förändring. Vem har sagt att en tomte är röd? Diskussionerna under föreläsningen blev till storm. Tangenterna bildar några ord.

Och alla måste hjälpa till. Alla, med samma förståelse och vilja till förändring. Vi kan börja så lätt. Vi kan göra så lite och skapa så mycket. Jag förstår det så mycket bättre nu. En tavla på väggen, som talar om sanningen, kan bli början till fred på jorden.

Från 1994, utdrag ur; Mina klasskamrater:

Tjugotvå lärarstudenter står i dramalokalen. Handen hårt i handen bredvid. Vi ser tyst på varandra. Det spritter i benen. Kom igen nu då! Ett blygt men ivrigt leende smyger sig fram på mina läppar. Det är dags.

Vi kliver över den höga osynliga kanten, alla på en gång. Vi vänder oss med ryggarna mot varandra och ser in i väggen. Nej, inte väggen. Där finns ingen vägg. Där finns bara vind och gröna ängar. Lyftballongen lämnar sakta marken. Samarbete, nu gäller det. Sandsäckar försvinn! Blås i ballongen! Upp genom luften! Över den snövita men ändå sommarvarma staden. Högt, högt upp, över Borås, bort från högskolan. Titta där, en elefant! Flera elefanter i djurparken, liksom lejon, men vi vill inte komma dem för nära så blås, för helvete blås! Upp, upp, upp genom luften, upp över bergen och ta oss högre, snälla.

Fihn är vår kapten. Sch, hör ni? Musiken! Det är sådan musik som bara spelas ovan molnen. Vi har kommit dit ingen höjd existerar. Under oss finns bara himmel. Över oss, bara rymd. Ballongen stannar här. Vi balanserar på korgkanten, kastar oss sedan ut och landar på molnen. Tjugotvå lärarstudenter, som skrattar och hoppar omkring på vaniljvita moln. Fnissande trängs vi tillsammans i regnbågens land. Waaah, det där var nära, men någon får tag i min hand.

Men, växer vi, eller vad händer? Jävlar, vi är för tunga trots allt. Kaptenen ropar att vi faller, faller, faller. Vi faller men skrattar ändå. Handen hårt i handen bredvid, bildar vackra mönster i luften. Ögon som tåras när marken närmar sig. Gränsen för hastighet har försvunnit. Vi brinner. Kalla oss stjärnfall om du vill. Vi är odödliga, som i en dröm, bara att det här inte är någon dröm. Det är världen som förändras efter våra önskningar. Vi dyker rakt ner, i Rya Åsar.

Gräset på Rya Åsar är mjukt. Vi sträcker ut oss under solen och lever. Kaptenen reser sig, något vimmelkantig. Ah, Rya Åsar, säger hon. Sedan försvinner hon under en grön kappa. För det händer alltid konstiga saker på Rya Åsar. Det hörs ett hemskt, kraxande skratt, Abra Kadabra, vi blir till sten. Vi blir till fåglar och till sten igen. Vi blir till grodor och till sten igen. Vi förvandlas hit och dit och upp och ner och till sten igen. Häxan byter skepnad. En ondskefull själ som tar över den oskyldiges kropp. Mossan täcker någon. Vem där? Hallå, vem där? Är det du?
Den snälla stickande gumman vankar upp för kullen. Hon stannar, ser misstänksamt på tjugotvå ormar som ringlar i gräset och förvandlar oss till garnstumpar istället. Stolen dyker upp från ingenstans. Hon sätter sig ner, drar en djup suck och börjar sticka. Halsduken blir tjugotvå garnstumpar lång.
Men med ett knäpp med fingrarna, försvinner halsduken, gumman och Rya Åsar i ett dis.

Tjugotvå lärarstudenter står i dramalokalen. Händerna glider ur varandra. Vi ler mot kapten Fihn.
Ännu en dag på högskolan är förbi...

---

Barnet och kulturen blir till BOK. Barnperspektivet är ett intressant begrepp. Tänk att man blir intelligent, beroende på hur andra ser på en. Vi läste om vattenglasen under tanke, språk och interaktion. Experimentet visar när barn kan tänka reversibelt och operationellt. Reflekterandet över vår egen barndom hör till utbildningen. Forskaren satt mitt emot ett 6-årigt jag 1993. Framför oss stod vattenglasen. Vilket innehåller mest vatten? Det långa smala? Det korta breda? Jag förstod mycket väl att det var lika mycket vatten i båda. Jag sneglar upp på forskaren. Hon granskar mig. Observerar mig. Försöker tränga in i mitt huvud. Hon ler ett hånfullt leende. Hon ser ner på mig. Jag är liten. Hon är stor, hon är hög. Jag är låg. Hon ser ner på mig. Rummet är stort och vitt. Klockan tickar högljutt. Det står en vakt med gevär vid dörren, eller nej, kanske inte. Den svarta sekundvisaren, tick, tack. Dumma barn. Du kan inte. Du kommer säga det långa smala, för du är bara sex år. Du kan inte tänka logiskt eller ändamålsenligt. Slösa inte min tid. Du kommer att svara fel, precis som alla andra har gjort. Du kommer säga det långa smala. Hon ser ner på mig. Jag säger... det långa smala.

Tänk att man blir intelligent, beroende på hur andra ser på en. Tänk att man blir osäker, beroende på hur andra ser på en.    

Men för den lilla finns det ett enkelt sätt att se på världen. Ormen gick till höger, eftersom att det bara fanns två håll att gå, på det vita pappret i sagan. Ja, en tillbakablick i sagorna, som så många gånger förr. De allra första sagorna. Mina sagor. Nu ur ett lärande perspektiv. Men var är min allra första saga? Här, här är den. Inne i huvudet. Boken är borta men jag minns den. Jag var sex år, skulle fylla sju och det är femton årsedan, men jag minns den.

Det var en gång en gång. En gång gick en flicka i gången och sen gick hon ut igen.

Katarina Rosenö hade stora bruna lockar i håret. Hon log ett bländande vitt leende och sa att det var en vacker berättelse, men kanske skulle jag försöka lämna bredare mellanrum mellan orden. Jag rynkade pannan. Jag tittade på min saga. Jag tyckte redan jag hade alldeles för breda mellanrum mellan orden. Hon tyckte jag skulle ha bredare. Jag blev irriterad, men visade det inte. Du, du är visserligen vacker, men prata inte om sånt du inte förstår. Vi såg båda på sagan och såg den på olika sätt. Barnperspektivet och barns perspektiv.

När jag läste samma saga många år senare, förstod jag precis vad hon hade menat. Det fanns inga mellanrum. Orden gick ihop i en smet. Men ett barn ser sällan detsamma som en vuxen.

Även sagan om månstret i klasen var korrekt när den skrevs, tyckte den lilla jag som skrev.
Men ett barn ser sällan detsamma som en vuxen.

Hej. Nu ska jag beräta när ett månster var i klasen. Alting började en dag när hela klasen sat och målade. Då knackade de på dören och ett månster kom in alla barnen skrek till. och sen stack dom ut ur klasrumet. Då tengte han jag är vel inte så hemsk jag har ett öga långa örön och jag är inte hemsk nä jag är inte hemsk du är vist hemsk sa annmarie vem sa det. Det jurde jag sa annmarie varför då sa månstret? Derför att. Jag vil ha godis sa månstret de har jag sa malin. Vart då? i min bengk och så fick månstrer godis. SLUT

---

Lördagskväll, Gyllene Kärven, Herrljunga. Den stora rosen på väggen lyser och ler. Det låg en hög med sand bredvid mig när jag vaknade nästa morgon, men det är att gå händelserna i förväg. Här blandas dåtid med nutid. Här samlas alla människor jag känt under perioderna av livet. Flickan från förskolan skrattar och ler mot pojken från lågstadiet som har drömmar om framtiden. Blondinen från mellanstadiet ramlar in i famnen på mannen från högstadiet som har tappat båda framtänderna. Killarna från gymnasiet beställer elva öl med pengar från senaste lönen medan kollegan från fabriken röker sin sista cigarett och har det svårt. Alla får plats. Alla kan dansa. Men krisen har lämnat sina spår även här. Vi kanske trodde vi var odödliga, men vi hade fel som så många gånger förut.
Gyllene Kärven vaggar oss stillsamt till musiken. Hon söver oss, och viskar ömma ord i våra öron. Människorna växer och färgas röda. Hästen ser sig suspekt omkring. Alla hör hemma i den gyllene dansen. Alla lyser och ler.

---

Under vattnet. Det var ett vattenfyllt rum. Det var svart. Troligen var det natt i huset. Jag simmade runt och förundrades över hur länge jag kunde hålla andan. Någonting stort och slemmigt. Bläckfisken är stor som en bil. Tre långa slingrande armar som letar efter mig. Jag kan inte se de andra fem, det är alldeles för mörkt, men jag vet att de finns där. Snälla, rör mig inte. Jag kryper ihop i fosterställning för att bli så liten som möjligt. Det finns fler varelser under vattnet. Jag sjunker. Simmar jag så rör dom vid mig. Det sitter levande döda på golvet. Dom dog i ett sjunkande skepp. Jag vill inte, vill inte, vill... inte... luft!

Jag kastar mig upp ur sängen och drar ett djupt andetag. Halsen svider. Det var därför jag drömde om vatten och det var därför jag trodde att jag inte kunde andas. Jag brukar annars drömma om stenar när jag blir sjuk. Jag brukar drömma om ett berg och en människoliknande skugga. Jag tittar upp. Skuggan tittar ner. Han rullar ner stenar. Jag måste svälja dem. De är större än mig, men jag måste svälja dem. När jag vaknar är jag sjuk. Den här gången drömde jag om vatten och levande döda.

Det blir vitt. Små korta ögonblick av vithet och ljus. De uppstår vid smärta i halsen. En obehaglig erfarenhet stannar kvar. Jag var arton år och det sved i halsen. Ambulansföraren slog på blåljus och läkaren bredvid höll handen på min panna och gav mig syrgas. Jag förstod inte varför. Jag hade så ont att ja inte kunde andas. Febern smälte ögon och hjärna. Hjärtslag på EKG. Jag förstod inte varför. Och innanför dörrarna väntade de vita läkarna och tryckte in nålar i armen och slangar i näsan. Jag förstod inte varför. Jag grät av panik. Dom var vita. Det var vitt. Jag kämpade emot. Tiger förlorade sina ränder. Liten vit, rädd kanin. Det vita blev vitare. Ljuset tvingade mig att blunda. Ett tjutande i öronen. Allt fräter ut i en oändlig vithet. Trettionio timmar av oförståelse. Dom förstod inte varför. Vitt hade aldrig varit så svart. Mitt namn hängde löst runt handleden.

Det kommer inte att hända igen. Men det obehagliga minnet av vitt kommer tillbaka. Jag tar lite honungsvatten. Tittar ut genom fönstret. Tittar på Scott. Han tittar på mig. Han tittar på mitt honungsvatten. Jag tittar på mitt honungsvatten. Jag tittar ut genom fönstret. Det är ljust ute och himlen är vit.

Hon vill se mitt kulturbagage. Jag vet inte vad hon vill se, men jag vill visa henne det ändå. Antagligen vill jag visa mer än vad hon vill se. Tiden räcker liksom inte till. Jag är bara en av trettio och hon har bara två ögon. Hon ger mig bara någon minut.
Någon liten minut, där jag får berätta.

Berätta, berätta, berätta! Vart vill jag börja? Väskan. Vad är en väska? Min väska är gammal och brun. Det är en väska man har när man rymmer hemifrån. När man är fyra år och inte får som man vill, så man rymmer hemifrån. Man packar ner fem nallar i väskan och en bulle, går till utkanten av trädgården och sätter sig under en gran i femton minuter. Sedan går man hem igen. Men det kan jag inte berätta. Jag är bara en av trettio.

Ägget.
Gräset är grönare på andra sidan. Inte i kärlek, men i livet. Jag vill bort. Jag vill bo i Afrika, Amerika och Japan. Jag vill göra någonting annat, jobba med någonting annat. Jag vill bli stuntman och naturfilmare och rik. Jag vill ägna mitt liv åt att skydda tigrar. Jag vill bygga byar för fattiga. Jag vill bort. Men när jag är borta vill jag hem. Hem till den fula soffan, den nykokta majskolven, det vardagliga livet och en bok som får mig att drömma. Hem till mitt hem. Till min födelseort. Till mitt ägg. Ägget som kommer från en struts, från Afrika. Ägget som kommer från borta. Borta och hem och gräset är fortfarande grönare på andra sidan.  Men det kan jag inte berätta. Hon har bara två ögon.

Kompisen.
Den är liten och röd och mjuk och nödvändig. Fan, jag är så fruktansvärt rädd. Den ligger nära, i fickan. När jag blir rädd tar jag upp den. Gömmer den i handen. Skruvar på den, klämmer på den, biter i den. Den är viktig. Den är jag. Jag är den. Men hur skulle jag kunna berätta det? Då skulle alla i fortsättningen titta efter den i min hand under semenarier och examinationer. Och skulle jag då bli rädd för att ta upp den? Jag behöver den, när jag är rädd. Det kan jag inte berätta. Och hon ger mig bara någon minut.

Känsloringen.
Ringen som ändrar färg efter hur man känner. Jag ändrar färg efter hur jag känner. Jag kan inte hålla mina känslor på insidan. De måste ut. De måste synas. Omedvetet, men jag måste visa hela världen eftersom att det är enda sättet att få dem att förstå. Jag är inte mycket för att prata, kanske. Jag vill visa, därför att...? Därför att jag är mänsklig! Om världen vet, behandlar den mig därefter. Jag vill inte gömma mig.
Jag var tretton år, tonårsdeprimerad och upprorisk och svart. Helt svart. Eller, när man sedan blev så glad, så fort, att man inte hann förstå att man blivit glad och man istället blev förvirrad och en utsmetat färgklick på en tavla. Svart och vitt och brunt och grått är inga färger. Det skulle vara färger! Färger som syntes. Lyste. Färger som inte passade ihop. Färger som var glada... färg..glad..a. Eller, när jag blev kär men osäker och tankarna gick åt helt olika håll och jag blev randig. Ränder åt olika håll. Tjugotre randiga tröjor i en garderob och jag kallades för tiger. Det har funnits så många jag. Alldeles för många jag.

Kanske kan jag berätta det.