Det var en gång en ny start
Andetagen syns i kylan. De slår tillbaka mot ansiktet och försvinner in i den fladdrande halsduken. Jag cyklar genom staden på natten med en hastighet högre än någonsin. Eller är det bara en illusion, därför att allt annat står still? Samhället sover under färgglada stjärnor. Där finns tårfyllda ögon av vinden och lusten att sjunga. Beneath the sheets of paper lies my truth. I loved you first, I loved you first. Men ljudet av långsamma steg finns i närheten. Och jag sjunger inte, men skyndar mig hem till den viktigaste i världen.
Det lärande barnet. Så börjar vår sjätte kurs. Jag tar ett steg tillbaka, för jag kan inte. Utmaningen var för stor. Jag måste utvecklas nu, men jag måste göra det lagom, inte likt en explosion, för det kan omöjligt ta mig uppåt. Jag tänker gärna att allt som händer har en mening som inte ska motsättas. Men det här kan inte vara meningen, eller kan det? Kan meningen inte lika gärna vara att jag ska ta ett steg tillbaka? Veta den jag är och säga tack men nej tack? Hon såg på mig och antecknade några namn. Och ändrade sina rutiner för min skull.
Det lärande barnet. Det blir en hård höst, men inte på grund av kylan och vinden eller de vita andetagen. Jag känner redan att tiden inte räcker till. Därför blir det kortare än någonsin och möjligen med större mellanrum. Och jag somnar till stora regndroppar mot rutan ännu en natt.
Hej
Det var en gång bakom elden
Han stod tyst i dörröppningen och gav mig en trött blick. Försiktigt formade han orden. Vad vill du? Det var jag som skulle få sista ordet med domarklubban i bordet. Hur ska vi göra? Ja, hur ska vi göra? Ska kroppen begravas bredvid de andra, eller ska han lämnas där? Någonting som vart en självklarhet var inte längre det. Han hörde liksom inte ihop med dem, på något grymt och felaktigt vis. Han ligger på mattan och viftar på svansen och känner inte till någonting, förutom smaken av blod. Jag funderar, och känner skuld just därför. Ja, säger jag tillslut, ja, han ska begravas här. Bredvid den röda räven, hans kontrast. När den röda räven och hans fluffiga svans hade sprungit genom skogen fanns hos honom någonting som påminde om ett leende. Scott var en svart storm som hänsynslöst sprang omkull allt i sin väg. Hans stenhårda svans var som piskslag mot benen, men vi älskade den brutala charmen och kärleken är blind. Men han ska begravas här, på samma plats, för vi kommer inte att glömma vad han gjorde genom att lämna bort det som en gång var han. Så länge ärret finns kvar, så länge gör även han det. Och dagarna gick och tassarna slutade springa.
Jag packade sovsäcken inför det naturvetenskapliga lägret. Jag hade stora förväntningar men skulle bli oerhört besviken. Visst hade vi skrattat med håven i handen och fågelboken under armen. Eller när vi vallade våra robotar på ängen, lekte bon byter ekorrar och tvärt om, eller klättrade över och under tvättlinor som i vår värld var elektriska ledningar. Men någonting som skulle föra oss samman, fick oss att glida isär. När okända människor är trevligare än den egna klassen, kommer jag hem med en aggressionsexplosion inom mig. Vi hade aldrig känt oss så ignorerade och isolerade förut, och istället för nya trädkunskaper kom jag hem med känslan av att inte duga. Även lärarna hade höjt på ögonbrynen vid lägerelden den kvällen. Jag svettades av irritation under natten i vindskyddet, fastän termometern stod på nollan. Eller kanske berodde det på den intilliggande kroppsvärmen, eller elden som brann utanför. Ett svagt rörligt sken smög in där vi sov med ett löfte om att hålla oss varma. Morgonen därpå bet jag ihop tänderna, och i bilen på väg hem såg hon ut över sjön och dimman och formulerade lägret till ett enda ord. Konstigt. Men vi hade trots allt varandra den här dagen också.
Det var en gång läkningstider
Scott var dödsdömd i samma sekund som han utförde attacken. Jag ser in i hans ovetande ögon och försöker minnas den han var. Och hur vi tjöt av skratt i den djupa snön under de kalla vintrarna. Han är inte densamma nu, vår hund är redan död, han dog den natten. Den svarta pälsen är ett skal av ingenting, en ekotom behållare. Jag kommer inte att gråta när döden injiceras, för jag kan inte glömma blodet. Jag förlåter den han var, inte den han blev.
Jag kom annorlunda till skolan den första dagen. Chokladkakan som jag frenetiskt tuggade var ett tydligt tecken på att någonting var fel. Och kanske skvallrade mina tårfyllda ögon, eller sammanbrottet i matsalen. Jag kände mig så vek. Han vaknade på morgonen, kunde förmodligen inte äta, men tog sig till jobbet ändå där han satt på kontorsstolen som vilken annan dag som helst. Han lever, han mår bra, han är vacker, och det är bara inom mig själv som jag har brutaliserat olyckan. Men i matsalen äter jag skakad pasta och gråter. Det var när han nämnde en skönhetsoperation som jag inte höll emot längre. Det fick allting att låta så fel. Det är fel, det är fel. När stygnen försiktigt tas bort lämnas ett brett ärr som ännu behöver tid att läka. Jag längtar så efter att få kyssa honom igen. Men i rusningstrafiken kan jag bara lämna mjuka pussar i hans panna. Ner, längst vänstra kinden, bort, bakom örat. Du är för vacker, för att vara på riktigt.
Solrosorna sträcker sig mot fönsterglaset. De vill till solen och dess värme, liksom jag vill till hans varma famn. Men jag suckar och drar fingrarna genom håret. Det är hög tid att koncentrera sig igen. Nyligen hade jag känt mig tillfreds med att vara före i allt arbete, nu har jag halkat efter. Artprovet närmar sig, så jag bläddrar storögt mellan sidorna och andas in kunskap. Här finns träd, växter och svampar, fåglar, insekter och djur (blöta, krälande och benlösa), noga indelat i kategorier. Silene Vulgaris, Passer Montanus, Corylus Avellana. Linnés latin är tidlös. Det var lommen som sjöng kokklåii när jag ljudlöst paddlade kanoten runt fågelklippans hörn. I kolonier på tusen sitter mossdjuren tätt tillsammans på undervattensblad. Harsyrans oxalsyra kan innebära en hälsorisk. Mjölkörten har använts till klister, renfanan ger ölen god smak, strättan lindrar rabies och pest och tussilago betyder – jag fördriver hosta. Och det finns en blomma, som heter ögontröst. Tänk att jag älskat naturen utan att förstå den. Epilobium angustifolium.
Psst... pelle, avslöja din identitet, eller ge mig en ledtråd. Jag har spekulerat länge nog.
Det vackraste
Det var en gång den brutala sanningen
Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Sjukhuskorridoren är lång och smal. Jag ser desperat åt vänster, åt höger och snyftar. Var är du? Jag kikar in på honom genom springan i dörren. Han lyfter huvudet och blinkar åt mig. Han kan inte le längre. Jag smeker hans hår. Vad tänker du på, min älskade? Sekundvisaren rör sig i ultrarapid, eller rör den sig inte alls? Rummet är vitt. Sjukhuskorridoren är dunkel och tyst. Åt vänster, åt höger. Kom nu då, kom. Jag rycker tag i en blå rock. Ursäkta… snälla? Men han skakar på huvudet och lämnar mig där och jag vill snyftande sjunka ner på golvet. Fläckar av hans blod har torkat på mina händer. Tårarna lämnar långa spår och hela min kropp skakar okontrollerat. Mannen på stolen vänder sig om. Du verkar otröstlig, säger han. Vad har hänt?
I hans korta skrik hade jag insett ett allvar jag sällan ser hos honom. Blodet som följde stannade mitt hjärta. Jag blir ett barn, ett litet, i behov av hjälp. Jag skriker efter mamma i panik. Att det inte är farligt, inte ens nära, inser man inte då, för det är blod och det är mycket blod och chocken invaderar medvetandet. Mammas lugnande röst når mig. Hon har sett blod så många gånger förr. Hon tar ett hårt grepp om min arm. Lugna dig, Lina, lugna dig, håll paniken borta. Det finns inte utrymme för min panik inatt, det vet jag. Med darrande fingrar slår jag numret, och bilen står utanför innan jag lagt på luren. Sällan har jag sett en taxi köra så fort, så långt. Taxametern stiger över siffrorna på mitt bankkonto, men det är oväsentligt. Jag smeker hans kind, den hela, i baksätet. Kanske kändes det patetiskt, förnedrande, att tvingas ta en kölapp. Flickorna i väntrummet insåg det. De såg på honom och handduken som färgades röd. De såg på mig och den hysteriska gråten. De såg på honom igen och på hans trötta, trasiga ansikte. De gav honom sitt nummer. Det första i kön.
Mannen på stolen vakar över en trasig svärson. Alla är trasiga här, inuti eller utanpå. Han suckar och ställer sig upp, torkar bort en blodstrimma som rinner från ögat. Cykelolycka säger han och nickar. Hundolycka, säger jag med en röst som brister. Sjukhuskorridoren är trång och skrämmande. Jag ser desperat åt vänster, åt höger. Var är du?
Hur länge har jag gråtit? Var det timmar eller bara minuter? Hur som helst, det var längre än någonsin. Han försöker få mig att skratta där han ligger, men då gråter jag bara högre. När han ser sitt ansikte i spegeln imorgon kommer han att skratta och påpeka likheten mellan honom och Quasimodo. Jag vill vakna ur en obehaglig dröm som inte existerar. Nu kommer han, där är du! Jag vänder mig om. Fokuserar den gröna slangen på väggen. Ett stygn, två stygn. Jag håller en stadig hand på hans arm, men min andra skakar för två. Tre stygn, fyra stygn, fem stygn. Han smeker min hand, fastän det inte är jag som har ett hål i kinden, en underläpp som delats till två och ett djupt jack därifrån till hakan. Sex stygn. Håll paniken borta, hade hon sagt. Sju stygn, åtta stygn. Jag kämpar genom ljudlösa tårar och håller paniken borta, på avstånd. Nio stygn. Håller paniken borta. Andas in och andas ut, tyst och diskret. Tio stygn. Förlåt, min älskade, förlåt. Jag känner skuld och ett hat, samtidigt som jag inte har en aning om vad jag ska känna. Elva stygn...
Jag skakar fortfarande när jag lägger armen om honom i min säng i gryningen. Jag gråter fortfarande när jag kysser honom längst ryggraden. Det svarta djuret var en vän. Besvikelsen över vad han gjorde skär i mig. Jag sover en drömlös timma men ligger sedan vaken och smeker hans sovande panna. Jag är livrädd. Livrädd för vad som kunde ha hänt istället. Livrädd för varje sekund som kan leda till en brutal förändring. Ärren kommer att påminna oss för alltid.
Och vad händer med en hund som biter? Alla kan svaret på den ödesdigra frågan.
Det var en gång solrosor och dill
Solrosor och dill. Jag vattnar dem försiktigt med ömhet. Den första dagen hade vi ställt oss upp. Hon läste påståenden från ett papper hon höll framför ansiktet. Vi kunde instämma eller låta bli. Jag behöver mer ämneskunskaper inom naturvetenskap, läste hon och kikade upp ovanför papperskanten. Biologi skrämmer mig, teknik skrämmer mig, kemi skrämmer mig och fysik skrämmer mig mest av allt? Hur kunde jag annat än att instämma? Jag kan ingenting och jag vet ingenting. Naturvetenskapen var alltid min svaga sida. Men nu lämnar bläckpennan brännspår i kollegieblocket. Intresset brinner inom mig och jag gör mer än jag behöver. En vecka, och jag har läst ut halva litteraturlistan och beställt stora boken om svenska djur och växter. Jag har startat två odlingar fastän jag bara ska starta en. Jag har skrivit tre kapitel i en NO-saga, fastän jag bara ansvarar för två. Och ändå har jag inte fått nog. Solrosor och dill. Jag vattnar dem försiktigt med ömhet.
Solrosen är vacker. Dillen smakar bra. Misslyckande och svält hör ihop. Svält och brist på kunskap också. När får jag skörda? Övning ger … dill? Vi gör laborationer inom el och magnetisk. Gnuggar ballonger mot hår och fångar pepparkorn med sugrör. Vi läser artkunskap och astronomi. Jag fokuserar astronomin för den är mitt ansvar. Stjärnorna och Luna heter kapitlet. Friluftsliv och hälsa ligger också under mina fingertoppar. Början på ett äventyr, kallar jag det ena, det första. Början på sagan Hitta hem. Början på äventyret inom naturvetenskap har fångat mitt intresse och tillsammans ska vi hitta hem - till förståelsen och självklarheten.
Och det lilla barnet sa så här, när hon målade upp sina poetiska tankar: Först kommer vatten till solen, sen kommer diamanter till solen, älvor samlar pulver och solrosfrön från blommor och glitterpärlor. Duvor och fjärilar hjälper till, de samlar också blommor. Fjärilar strör pulvret som blir regnbågen.
Det var en gång etthundra
Regndroppar mot rutan, men små blå hål. Solstrålar skiner igenom, eller upp bakom. Jag riktar kameran mot himlen ännu en gång. Jag har fotograferat i etthundra dagar. Jag pysslar ihop molnen till en ofullbordad tavla. Det saknas ännu niohundra bilder. Projektet har ett par år kvar, men jag har kommit någonstans och det känns bra. Jag gör mig så liten som möjligt i bubbelpoolen för att värma så mycket som möjligt av mig. Jag köpte en klänning inför kommande lördagsfest, men vet inte om jag vågar ha den, för den är finare än jag och det skapar en viss obalans i brist på självförtroende. Och kanske är de röda klackarna alldeles för röda? Pärlor skulle passa bra, men jag har inga.
Linedance, nybörjade. Måndag 19:00 – 20:00. Skaraborgvägen 35E. Han och jag var där. Han och jag var de enda som var där. Han och jag följde stegen som dansläraren tog. Höger - en, två, tre, fyr, snurr, två, tre, fyr, klapp. Vi fnissade när vi gjorde fel och slängde oss i varandras armar när vi klarade de hela danserna hyfsat felfritt. Häl, häl, tå, tå, häl, tå, sned och vänd. Säsongens linedance kanske inte har någon framtid med två elever, och vi hade inga planer på att stanna kvar, men vi hade en svettigt rolig måndagskväll i stan.
Etthundra från ovan
Det var en gång om naturvetenskap
Jag simmade så länge att benen skakade. Den här dagen också. Jag är där när dörrarna öppnar. Två timmar innan morgonlektionen på högskolan. Barn, natur och teknik heter den nya kursen. Naturvetenskapens frågor. Den lilla tittar på världen och funderar. Vad är vatten? Varför är himlen blå? Vem släcker stjärnorna på dagen? Och vi måste ge svar de kan förstå. Vi ska veta precis allting, om så bara på en låg nivå. Hur dricker träden? Vem gör vinden? Vad är regnbågen? Vi läser didaktik och ekologi första dagen. - Läran om sambanden mellan organismer i dess naturliga miljö. En repeterande genomgång av fotosyntesen. Ljus och tillverkning. Och vi kan göra sagor om vattenmolekylen som är glad och påminner om Disney. Sedan ser barnet på Fantasia och utbrister; titta, en vattenmolekyl!
Vi sitter i laborationssalen. Prövar ytspänningen och leker med vatten som lösningsmedel och transportmedel. Varmluft och kalluft. Häller försiktigt ner oljan i provröret med vatten. Några droppar diskmedel. Blåser bort luft med ett sugrör. Det är vad allting handlar om - luft och vatten, och timmarna därefter blir det ljud och ljus. Transversella och longitudinella vågrörelser. Ljusets brytningar i vatten och speglar. Vad det är som ögat ser och hur. Människor försvinner genom polaroid och regnbågens färger kommer genom ett glas.
Jag köpte Bosse Bulldog för jag hade lust. Placerar honom på bordet bland groggar och vin. Hon börjar. Trycker nervöst ner ett av hans hundben. Bosse sover vidare. Min tur, eller otur? Tur. Vaknar han så hugger han och då kan skrämda groggar flyga genom rummet. Han hugger mig på femte benet. Fem klunkar. Vi bränner popcorn i kastrull och dansar ut på stan. Förnedrande fylla bland nyblivna studenter. Vi stannade hela natten, eller kanske bara till midnatt. Gjorde smörgåsar som vi glömde att äta och spillde vatten men glömde varför vi var blöta. Vi föll ihop och sov ett halvt dygn. Fredag eftermiddag simmade jag bort bakfyllan på den långsamma sidan av bassängen.
Bosse Bulldog
Det var en gång högre och lägre
Ursäkta förseningen, men jag har inte haft lust. Och kanske är det viktigast av allt, att göra det som man verkligen har lust till, precis när man har den lusten, och ingenting annat. Eller är sanningen den att jag bara har inväntat Owen Meanys död? För den var oundviklig, det stod klart redan från början. Han dog idag. Det var tvunget att ske idag, för det är den sista dagen, och imorgon ska jag tillbaka. Imorgon har jag inte längre tid. Begravningen skedde före döden, som inte kom förrän på de allra sista sidorna. Därefter slog jag ihop den tjocka boken, rörd till tårar. Det är den sista dagen. (Jag måste göra en ändring i min favoritboklista på Facebook, jag får inte glömma det). Den sista dagen. Jag har försökt vända tillbaka dygnet men jag kan inte. Jag blir alltmer aktiv desto närmare natten kommer. I tisdags tvättade jag fönster vid midnatt. I torsdags bakade jag bröd inpå småtimmarna. Fyra satser. Och imorgon ska jag vara tillbaka, men om man tittar på klockan, sekundvisaren och de andra, så ser jag inte ut att vara redo.
Den sista veckan förflöt som väntat alldeles för fort. Jag köpte årskort i simhallen. Jag ska dubblera min träning, och om inte så i alla fall ägna mig åt det som jag verkligen har lust till. Jag älskar att vara i vatten. Men den första dagen är jag där med henne och den lilla, inte för att träna. Hon älskar också att vara i vatten, och hon plaskade med händerna och log med hela ansiktet och bet lite på plastgiraffens huvud. Vi åt våfflor och chokladpudding, och lämnade staden i en lånad Toyota dagen därpå. Jag köpte en äggklocka som inte ringer.
Högre eller lägre? Högre. Nej, den här gången säger jag lägre. Lägre igen. Korten ligger på bordet. Jag har otur. Där ligger en kung och jag säger lägre, och hon lägger ett ess. Jag dricker en till. Mina ögon är röda klockan tio. Jag borde köpa Bosse Bulldog, jag har lust med det. Nu är det min tur igen. Högre. Men fan! Bredvid sitter flickan med tur. Den som spar han har, men inte särskilt roligt, sa han. Jag hade roligt men otur och det irriterade mig. Han hade det lika hårt ställt som jag. Kanske hade han det värre, eller så var det Captain Morgan som ställde till det för honom, för hans huvud svängde snart åt alla håll och jag fick ta med honom hem. Jag gav honom en stulen blomma. Han försökte tvinga sig själv att dricka upp den sista romen samtidigt som han skrek; Jag spyr ner mig, jag spyr på mig! Jag tog flaskan och gav den till den mötande mannen som påminde om en engelsk pyssling. Han halsade Captain Morgan men behöll spriten i munnen. Lade huvudet på sned och sedan åt andra hållet med förvirrande ansiktsuttryck. Jag tjöt av skratt. Han vågar inte! Han vågar inte! En minut. Två minuter. Huvudet på sned en gång till. Han sköljer lite bakåt och lite framåt. Tittar ner i marken och upp. Sedan svalde han och tackade för tandvärksbedövningen. Vi klackade fnissande hemåt hand i hand. Jag frågade om han hade kvar blomman. Han letade i fickorna, sedan skakade han på huvudet och sa, nej, men jag har kvar kärleken!
Det var en gång apor och bananer
Det är fredag. Skrev jag inte så igår? Kanske var det längre än så. Helt plötsligt är det bara en vecka kvar. Det är fredag, igen. Han sparkar mig på näsan av misstag. Jag skrattar inte den här gången och inte heller slår jag tillbaka. Åh, Herregud, tänkte jag och var säker på att näsbenet var av någonstans på mitten. Åh, Herregud, Owen Wilson. Ändå verkade han ha mer ont än jag, i alla fall inuti, för han gnydde både högre och längre. Näsan var hel, men han var säker på att jag skulle dö ändå, så han höll om mig och pussade mitt ansikte under resten av kvällen. Och kände jag mig inte tillräckligt omhändertagen, gnydde jag en aning för uppmärksamhetens skull. Oh, aj, min näsa...
Vi åt frukost vid savannen. Strutsarna speglade sig i morgonvattnet och vi doppade knaprigheter i guacamole. Gibbonen Rayong hade intagit en plats allra högst upp i ett träd, och där satt han nu och inledde den försenade gryningen med en högljudd opera. Det skulle vara en duett, men hans andra halva, hans hona Rak-Ling, åt banan i en bur. Med sången markerade han sitt revir i ensamhet, och vi kunde höra honom över halva parken.
Lägenheten är renoverad. Det ska invigas tillsammans med trädet. Ännu en ursäkt till att fira. Lillasaken knackar på, och han också. Vi sörplar vin och trär jordnötsringar på fingrarna. Eternal Sunshine of the spotless mind. Den står sorterad bland favoriter. Jag tänker tvinga henne att se den nykter vid ett annat tillfälle för den är värd att hänga med i varje sekund. Vi stekte korv och blev rädda. The Ring. Jag viskade ordet hata emellanåt, för Scary Movie har förstört varenda original och är inte ens värd en kursivering. Hon virade in sin lilla kropp i det röd-vit-rutiga förklädet och försvann, medan han satt och sov, utklädd till Ceasar i en filt som påminde om ett får. Vi somnade strax därefter.
Han var len den morgonen och jag ville stanna i sängen för alltid. Vi stannade inte. Vi knaprade några frysta brödkanter och bestämde oss för att se på matningen vid apöarna. Djurparken är hans granne, så vi tar fram lejonkortet ännu en gång. Vi gick in. Håkan Hellström gick in efter oss. Titta där, sa han. Håkan Hellström. Men jag sa nej, Håkan ser inte ut sådär. Så vi gick därifrån. Sprang en genväg till aphuset. Satte oss ner med armarna i kors och kepsen på sned i väntan på frukten. Jag fotograferade orangutangerna. Håkan Hellström stod bredvid. Han nämnde någonting om bananer. Och jag sa nej, Håkan låter inte sådär. Så vi gick därifrån. Det var rörelse i tigerburen för första gången i vår djurparksbesökshistoria. En av de stora tre tog en simtur och jag tittade på. Håkan Hellström ställde sig bredvid. Jag riktade det stora objektivet mot ränderna i vattnet. Då tittade Håkan på mig, och jag kastade en blick tillbaka (eller kanske var det tvärtom). Och jag sa ja, det där är faktiskt Håkan Hellström. Så vi gick därifrån.
Jag vände mig om och grävde mig in i hans famn för han var så mjuk och len och jag somnade där. När jag vaknade försökte jag somna en gång till, för det var en varm famn och jag ville stanna där för alltid.
Det var en gång kinesiska rosor
Du minns väl drömlägenheten? Det var en gång en drömlägenhet. Då, när jag stod i mitt hem innan det var mitt, fast det bara var en dröm. Det växte ett japanskt körsbärsträd i mitten av rummet då, minns du? - och jag var glad för det var vackert. Men mitt verkliga golv saknar stam. Så hur illustrerar man ett japanskt körsbärsträd? Nathalie Pineau lyckades. Hon kallar den för Hibiskus, och det är vad den egentligen föreställer. Hibiskus, är en buske ur familjen malväxter. Den kallas även för Kinesisk ros. Men blommorna i designen, tillsammans med den mörkbruna stammen påminner mig mer om ett japanskt körsbärsträd. För mig är det vad den är. Så jag ser ner på bilden, ser upp på väggen. Ser ner på bilden en gång till. Sedan fäster jag första delen av konstverket försiktigt, försiktigt på den crèmevita ytan med nervösa svettpärlor i pannan. Tänk om det blir fel! Det blixtrar utanför fönstret. Det stenhårda regnet blir till hagel mot rutan. Det blir inte fel, och snart växer det upp vid fotändan av min säng. Det växer upp ur jorden. Mitt överkast är jorden, och därför är det brunt.
Stängde jag av spisen? Ja, det gjorde jag eller gjorde jag det? Ja, eller, nej, kanske inte. Jamen jo, ja! Nej. Men Herregud, varför kan jag inte lita på mig själv? Varför paniken, varje gång jag stänger dörren? Jag låser, låser upp, kontrollerar spisen en gång till. Allt ser bra ut. Jag känner på samtliga plattor för säkerhetsskull. Bäst att känna inuti ugnen också, även om jag inte har använt den sedan tisdag förmiddag. Nu går jag. Låste jag dörren? Klart jag gjorde, eller gjorde jag?
Parry Hotter, heter han så? Vi mumsar popcorn i biosalongen. Jag har kryddat mina med en dyr krydda, fast de smakar inte så mycket som jag önskar så jag kryddar lite till. Lite till. Liiite till. Något senare inser jag vad smaklösheten beror på, när jag känner ett brett lager med krydda i mitt eget knä. Hur det hamnade där förstår jag fortfarande inte. Jag gick hem smutsig efter slutet och läste några sidor i den stora boken. En bön för Owen Meany. John Irving.
Hibiskus på min vägg, av Nathalie Pineau
Det var en gång fyllt till bredden
Jag vaknade två timmar efter midnatt, natten till fredag, av en röst som skrek in i mitt brevinkast att det var fest. Det är fest, det är feeest! Rufsig och yrvaken öppnade jag dörren och möttes av några aningen generade ansiktsuttryck. De hade trott, liksom jag, att de var ensamma här, och nu dansade de genom korridoren till Michael Jacksons Billie Jean på högsta volym. Who will dance on the floor in the round. När de insåg sitt misstag bröt de ut i gapskratt, tog mig i handen och drog mig ut ur lägenheten. Jag blev inknuffad på fest, iklädd trosor och en gammal urblekt t-shirt.
Nästa morgon skrek träningsvärken i vaderna. Jag hade sprungit alldeles för mycket de senaste dagarna. Jag vaknade sent och somnade om, vaknade igen. Det var fredag. Vi åt körsbär i parken. Jag älskar trots allt parken. Den lilla var med, log med hela sitt ansikte i vagnen och bar en rosa sommarhatt som var så söt. Vi hade satt oss ner på en filt under ett träd nära Viskan, och där inväntade vi helgen. Han slutade arbeta klockan fyra. Då fick han tid att hålla mig i sin famn igen.
Det var fredag. Vi bestämde oss för att inte hyra film. Istället köpte han färska räkor och en bag in box som skulle räcka länge. En vecka, minst. Han köpte färska räkor och en bag in box som räckte några timmar. För vi hade fnittrat och de fyllda vinglasen tycktes aldrig vilja ta slut. Han hade slagit mig på näsan av misstag och jag hade skrattat och gråtit på samma gång, innan jag slog tillbaka tre gånger och hans näsa gav ifrån sig ett knakande ljud. Sedan tog han vinlådan under armen, mig i handen och vinglade iväg. Kläderna blev våta när de ostadiga stegen skvalpade över. Vi hamnade i videobutiken och bestämde oss för att hyra film. Gran Torino. Jag älskade filmen, men mindes bara hälften när den var slut. Han mindes ännu mindre, för han hade hickat och somnat strax efter play. Vi såg den en gång till den kommande söndagen. Och älskling, kommer du ihåg den där gången när vi drack upp en bag in box på några timmar och glömde för mycket och inte kunde kyssas?
Nästa morgon var han fortfarande full. Det var inte jag. Jag var sur för att han var full och inte jag. Så medan han sov ruset av sig i en hängmatta fotograferade jag strutsar på savannen. Men jag fann inte ett ensamt varv i djurparken särskilt roande. Vi kan gå dit tillsammans imorgon istället. Titta på de nyfödda lejonungarna och den nya apan. Ta ett iskallt, men åh så uppfriskande dopp i sjön. Ner med huvudet, hela under och en gång till. Eftermiddagen med Gran Torino och Mammut. Fredagskvällen hade jag tillbringat ensam framför Mutiny on the Bounty från 1935, vars orättvisa kapten hade gjort mig på dåligt humör. Söndagsfilmerna var allvarliga, men de återställde mig och min videolust. Det blir söndagskväll. Jag skruvar ner hyllorna från väggen. Packar allt jag äger i lådor. Möblerna placerar jag i mitten så länge. Somnar till Mrs Miniver, 1942. Ännu en Oscarsvinnare för bästa film.
Med vinet och kycklingen
Det var en gång torsdagsgarv och det förgångna
Vädret är här. Det vädret som man vädjar till att stanna. Jag vandrar rastlös omkring i parken och sparkar grus. Jag måste ta tag i mitt stadsliv. Så jag tar tag nu, och lyckas hitta en väg jag kände till sedan innan. Den vägen är mitt nya träningspass. Visserligen måste jag cykla både dit och hem, men har vid det här laget insett att det är en behaglig uppvärmning och avslutning. Till skillnad från mitt gamla schema, får det mig dessutom att gå upp fyra timmar tidigare på morgonen, eftersom att jag av någon anledning älskar att cykla genom staden kl 08:30, när den fortfarande är hyfsat folktom. Det ohyfsade beteende jag möter i skogen är däremot inte lika älskvärt. Han hade till och med hört ett radioprogram om ämnet. Jag hälsar och ler. De ger mig sura blickar tillbaka. Skogsjoggarna från staden blev aldrig älskade som små. Och jag kan inte förstå vad som finns inuti, om man inte kan le tillbaka. Jag känner mig ensam och bortglömt, så jag springer fortare och fortare tills jag blir hög istället. Biter ihop tänderna av irritation. Men sura då, stadsdiva med asfalterad hjärna, tömd på kärlek, det får mig ändå bara att hälsa högre nästa gång. Jag blir alltmer upprörd här. Jag gillar inte staden, det negativa överrumplar det positiva. Än så länge. Men staden är mitt nya hem och jag måste anpassa mig. Asfaltera mig inte, snälla! Jag vill inte bli som dem.
Jag måste ta tag i mitt stadsliv. Så, hon stod med barnvagnen vid porten och jag sprang ner med nycklarna i handen. Vi bakade en dubbel sats och gick till parken. Chokladbolls-picknick. Där mumsar vi och njuter av värmen medan den lilla kryper i gräset mot den fluffiga hunden där borta som ser så mysig ut att ta på. Jag älskar trots allt parken, det är det närmaste hemma jag kan komma. Av någon anledning vill jag likna mitt gamla hemma med en park. Det är därför jag går igenom den varje gång jag ska till affären, fastän affären ligger åt det motsatta hållet. Men jag älskar trots allt parken.
Det blir sol idag också. Jag sitter vid porten på en ihoprullad filt och väntar. Hon kommer förmodligen från andra hållet, hon kommer förmodligen att köra mot enkelriktat. Jag tittar upp mot kontoret. De har haft semester men nu är de tillbaka igen. När jag drar upp mina persienner sitter han där på andra sidan. Han har ätit glosoppa till frukost den här morgonen också. Jag tar av mig byxorna och stretchar. Men nu sitter jag här nere och väntar. Hon kommer från andra håller. Hon har kört mot enkelriktat. Jag ler och känner henne, och vi tillbringar resten av eftermiddagen vid sjön. Äter en mjuk glass och skvallrar medan solen ändrar position på himlen och får skuggan att närmar sig.
Men jag vill inte vara ensam, jag vill inte, jag vill inte. Inte ikväll. Torsdagskväll. Jag skriver och hon skriver och jag svarar igen. Timmen därefter möts vi där ute, för första gången sedan skolan slutade. Med lite egoism fick vi bästa bordet på den överfyllda serveringen. Vi tar ett glas och sedan ett till. Hon tar ännu ett medan någon dumpar ett glas vin på vårt bord. Hon tar det också medan jag skrattar åt hennes påfallande fylla. Och när hon skrattar får det mig att skratta ännu mer, ännu högre, för vem kan sprida ett skratt lika bra som hon kan? Framförallt då hon hänger fnittrande över bordet och visar längden och omkretsen med fingrarna och han står bakom och ser på. Den sista torsdagskvällen är min första. Men jag älskar trots allt torsdagskvällar.
Det var en gång en välkommen kusin
Jag hade inte sett henne på över ett år. Eller kanske var det två, eller bara någonstans mittemellan där. Jag skyndade mig genom parken under ett vitt paraply, men det regnade så mycket den dagen att det rann in vatten i stövlarna ändå. Hon skulle komma snart, och jag hade inte sett henne på över ett år. Kanske två. Jag plaskar i vattenpölarna på tågstationen och minns detaljer av vår barndom och nätterna i Grekland. Tåget från Kalmar bromsar in. Men den man väntar på, är den som alltid kliver av sist, och man ser sig oroligt omkring och inbillar sig att någonting blivit fel. Men det blonda håret fladdrar till där borta, och jag ler.
Hon är här nu. Jag lagar en god lunch. Eller, egentligen var det hon som gjorde det, det var därför den blev god. Hon hade sett fundersam ut när jag berättade om hur min thaiwok brukar smaka, sedan hade hon pekat på Ica och på vad jag skulle lägga i korgen. Därefter stod hon vid spisen med stekspaden som ett vapen och jag tittade på och det var därför den blev god.
Hon är här nu. Vi dricker en. Vi dricker en till för att fira. Hon kommer och Han också. Och nio till därefter. Det blir 1,769230769231 kvardat var, men alla får plats i mitt hjärta. Mousserat vin och Captain Morgan står på sned. Och jag nämner sällan namn men nu gör jag det ändå, för Anki var så söt och jag var så glad att hon var där, och jag har inte druckit ett glas med henne sedan innan graviditeten. Därför fick jag skicka hem henne i en taxi något senare, men innan dess utnyttjade hon varenda kvardat som fanns över och dansade i min soffa, hoppade i sängen och låg med sparkande ben på golvet. Underbara du. Och vi andra köpte en till och en till, vimlade omkring i vimlet och dansade på dansgolvet som inte fanns.
Hon är fortfarande här nästa morgon. Jag vaknar bakfull i min soffa. Hon är minst lika bakfull, för det var fest igår för henne. Uttorkningen tvingar oss upp alldeles för tidigt för ett huvud en morgon som den här. Men vi måste upp, vi måste, vi har inte mycket tid på oss. Jag knaprar dagsgamla chips och hittar ölfläckar på golvet. Så kravlar vi in i en bil mot Stenungsund, eller strax utanför. Tillbringar resten av helgen där tillsammans. Paddlar ut i alldeles för höga vågor och vänder, går sakta ned för den isande kalla stegen. Håller huvudet ovanför ytan. Vi sliter loss blåmusslor från havet och ägnar oss åt det underskattade krabbfisket. Vi fångar några. Femtiofem stycken. Hon ville äta dem allihop, men jag tömde hinken på klippan och såg på när de sprang sidled ner till havet igen. Istället paddlar vi ut i alldeles för lugnt kvällsvatten. Berättar om det ena och det andra, allt vi kan tänkas ha missar under ett år. Eller två, och ägnar kvällarna åt vårt gemensamma intresse. Ser Brandon Lee's sista film. Grillar och dricker vin. Men när helgen tar slut, gör även besöket det. Nu får vi inte låta det dröja igen.
anki action
Det var en gång de små grejorna
Jag somnade i mitt gamla rum den natten. I bilen på väg dit berättade hon att de nu hade placerat en säng i det rummet så att jag skulle slippa sova på soffan där nere, men jag anade att det mer var för deras egen skull - för en känsla av att allt var som det tidigare var. Det hängde tretton förstorade fotografier av mig på väggen. De hade noggrant ställt in skärpan på objektivet vid ett speciellt tillfälle varje år ända till min sexårsdag. Därefter vartannat till min tjugonde. Det hängde tretton förstorade fotografier av mig på väggen. Kanske saknade de mig faktiskt, och ersatte min personliga närvaro med de sparade minnena de hade kvar.
Så jag svarade alltså ja till illusionistens varieté. Carl-Einar Häckner. Det är dom små grejorna, säger han. Det är dom små grejorna som räknas, man måste börja någonstans. Dom små grejorna, heter varietén. Jag blir förälskad i honom varje gång jag hör talas om honom, och än mer nu när jag ser honom där på scenen i sin trollkarlshatt och med en bajsande vit duva i handen. Och han dansar fram och tillbaka efter varje illusion, till dragspelsmusiken från Gårdstens gata. Ler det breda leendet och ropar; Javisst! Studsar upp och ner som en boll. Trollar fram en boll, en som studsar liksom honom, och några till, innan de försvinner igen eller hamnar någon helt annanstans. Här får alla plats, säger han. Varietéstämningen i höghuset är så hög att vårt höghus slickar molnen i himmelska fluffiga förnimmelser av det godaste som närhet är.
Det är dom små grejorna som räknas i vårt liv. Så vi tog glashissen upp till våning tjugotre. Till Heaven i Gothia Tower. Drack ett glas vitt vin och åt en räkmacka för tvåhundratrettiofem kronor (exklusive vinet). Morgonen därpå packade jag ner min hembakta chokladkaka med en burk vispgrädde och åkte hem till henne och den lilla för att berätta om illusionisten, medan mitt svarta hår föll till golvet under hennes saxar. Dom små grejorna. Och en värmd chokladkaka smakar bra i regnet.
Det var en gång enformighet
Här kommer tristessen. Smyger sig in genom brevinkastet och rasar klumpigt ner på dörrmattan. Jag flämtar till liksom jag gör varje gång brevbäraren kastar in reklam. Så nu klistrar jag fast några bokstäver utanför. Nej Tack. Nej tack till tristessen. Jag har kommit till staden, men jag är ensam om det. Alla andra är spårlöst försvunna. Inte ens hyreshusets korridorer andas. Inte ens fastighetsbolaget svarar i telefon. Jag såg en blond flicka i tvättstugan, men jag är inte säker på om hon levde eller inte. Jag äter lunch med mig själv den här dagen också. Soppa för fyra.
Den nya datorn nallade sex tusenlappar ur min ficka. Jag hade hoppats på halva det priset, men Han höll upp pekfingret mot mig och påminde mig om mina intressen. Fotografierna har krav. Så jag suckade och erkände att han hade rätt, blundade när jag drog Visakortet och skyndade mig hem för att dricka ett fullt glas vin. Kanske behövde vi slappna av båda två för en kväll, så jag plockade fram filmreplikboken och citerade allt möjligt från Karate Kid till Dödligt vapen, medan Han gissade rätt på majoriteten av titlarna. "We thought you was a toad!"
Här kommer tristessen. Kanske kunde vi gå till djurparken idag, men vi var där förra veckan istället. En ballad av Tom Waits står på repeat. Han fungerar bara ibland. Som nu. Jag försöker hitta någonting i min lägenhet som inte är färdigt. River desperat i tomma lådor. Någonting att packa upp? Någonting att göra? Men jag har flyttat färdigt. Så jag somnar framför Tv:n vid midnatt ännu en gång, och rösterna därifrån tränger in i mitt huvud och bygger upp mina drömmar därefter. Fem timmar senare öppnar jag ena ögat och kisar genom sömnen på kändisrösten i rutan. Hon som syns där hade nyligen dansat omkull tillsamman med mig på röda mattan under en aningen tidig Oscarsgala för året 2010. Jag somnar om, vaknar om, ringer ett samtal och säger Ja. Jag åker härifrån.
Borås djurpark, och Tom Waits med en av de bättre nedan
Det var en gång instängt
Och här sover jag bort sommaren. Försöker ligga ner under täcket vid midnatt för en tidig nästa morgon, men vaknar först ett halvt dygn senare. Minst. Varför är jag så trött? Jag är fortfarande fysiskt klen sedan Hultsfred. Jag förmår mig knappt att dra upp persiennerna på morgonen. Inbillar mig att det regnar utanför fönstret för att slippa gå ut, medan solen egentligen skiner och vill in i min lägenhet. Men jag måste gömma min halvnakna kropp i mörker för kontoret mitt emot. De kikar in i mitt hem i samma stund som jag tillåter solen att göra det. Och när jag öppnar mitt fönster är jag rädd att grannen ska höra mig hosta. Det var det jag aldrig gillade med staden. Där jag saknar möjligheten att vara mig själv fullt ut. Men kanske ska jag vara det ändå. Ställa mig naken i fönstret imorgon, trycka brösten mot rutan och vinka till kontorstjänstemännen med ett hånfullt leende. Åh, om jag ändå hade det modet. Men istället skruvar jag upp pilkrokar i hallen och visslar en okänd melodi, med persienner lika nerdragna som igår.
Så jag smet igen. Ensam den här gången till havet. Besteg ett berg jag aldrig nått förut. Han hade gett mig fantastiska förväntningar om hur det skulle vara där, men jag blev som vanligt besviken. Jag skapar alltid en alltför färgglad bild i mitt inre, och sällan kan en plats nå upp till den nivån. Men en utsikt är alltid beundransvärd, så jag spänner blicken i små detaljer långt nedanför och hostar upp resterna av mina lungor. Jag var tydligen inte redo för den ansträngningen än. Jag går hem och läser sönder mina ögon i en bok. Farväl till vapnen. Ännu en sida av kriget.
Det var en gång torsdagskväll igår
Så kom jag hem tillslut. Det var en stressig början på juli, men nu kom jag hem och kunde sätta mig ner på riktigt. Hem. Jag åker hem, sa jag i bilen på väg långt bort. Det är inte ditt hem längre. Nej, för mitt gamla rum är fyllt av ekon. Det var först när jag åkte hem igen från det som var borta som jag var hemma. Mina tjugotre kvadrat. Här ligger jag nedbäddad långt in på förmiddagen och sena nätter och hostar efter Hultsfredssjukan. Lyssnar på Regina Spektor och spelar Super Mario på 64:an. Utnyttjar en nyinflyttads erbjudanden. Gratis frukost. Gratis lunch. Gratis kollektivtrafik. Rabatter med honungsblommor i.
Min dator behöver en ny skärm. Jag köpte en 23tum Widescreen som tydligen ska vara så pass bra att det var värt att välja det sista visningsexemplaret. Sen kom vi hem och insåg att skärmen behöver en ny dator. Tusenlapparna springer iväg. Vinkar med sina kanter och sjunger ta mig om du kan. De sprang iväg för den 1000GB externa hårddisken också, för uppgraderingen är nödvändig. Jag har för mycket.
Mina fyra fönster står på glänt. DiLevas röst, hans dans och doften av söta rostade mandlar slinker in från torsdagskvällen utanför. Åh, den doften. Jag går ner och köper några. Hostar upp hälften av dem och funderar över livets stora fråga. Ska jag fuska med TV licensen?
Första bilderna av mitt hem, där jag snart ska ta tag i det där med inredning på allvar.
Hyllona i hörnet ska också komma upp, eller kanske får de vänta på renoveringen?
Det var en gång på en Hultsfredsfestival
Jag har letat, men det finns inte. Jag har inte. Jag är oskuld på ämnet. Aldrig någonsin förut skrivit om en Hultsfredsfestival. Går det? För jag har inte. Finns det alltför många glömda konversationer och förlorade sammanhang här? För fastän jag nu minns mer än någonsin, blandar jag ihop det ena med det andra och har ingen aning om vad klockan är.
Det blev alltså en femte sommar i Hultsfred, fastän så inte var tänkt. Kvällen innan kunde vi inte längre hålla fingrarna borta från biljetten och morgonen därpå stod packningen utanför dörren. Jag trär på årets outfit och går upp i rus. Du vet hur jag vanligtvis gömmer mig från uppmärksamheten. Men en gång om året vill jag ha den och då ska jag ha den och då får jag den. För vem kan motstå ett fluffigt lejon smygandes fram i skymningen, eller låta bli att peka på tjugohundranio års blinkande brillor? Vem kan motstå fingerfärdigheten mot mitt Nintendo 8bitars skärp? Hey, ursäkta skärp dig, annars spelar jag bort ditt liv.
I Camp No-Name står mitt tält redan upp. De har förberett vårt besök. Regnbågen böjer sig ner över parken och vi öppnar den första. LejonLina. Jag fick en ny identitet förra året, och jag känner dem inte och de känner inte mig men de vet vem jag är. De såg mig förra året eller kvällen innan, eller någonstans på Internet. Så de vet vem jag är. Till och med i basker och röda hängslen. Sen pekade han och jag sa, typ det blev tvärtom fastän lite åt sidan. Jag tror du svamlar i manen, Lina. Var är det röda korset? Det vita tältet med rödklädda män och vita kors på. Eller var de röda? Kors alltså, och resten vitt? Mina hälar blir omhändertagna för andra gången redan. Jag har egentligen inte skoskav än, det är snarare i förberedande syfte som jag blir omplåstrad två gånger om dygnet. Då kan jag dansa i mina röda gummistövlar under partytältet som har disco mitt i natten. För vem dansar inte, när det hänger en discokula i taket, liksom? Men jag kan inte stanna särskilt länge, jag kan inte. Jag måste ut i natten och träffa folk, prata med folk, vara med folk. Och fastän jag trivs måste jag bort och jag vet inte ens varför.
Klockan är tolv. Klockan är alltid tolv i Hultsfred. Tolv på dagen eller tolv på natten? Kanske beror det på ljuset. Klockan tolv köpte jag en morgonpizzaslize med salami som var slut. Klockan tolv arrangerade campet intill oss såpabrottning, där valfria fick klä av sig en aning, gnida in sig i såpa och brottas på en såpaindränkt presenning. Jag tittade på och tjöt som resten av den stora publiken när brottarna gick blodiga därifrån efter jämna matcher. Klockan tolv såg vi Dodgebollandslaget utmana onyktra spelare. Någon har loppis också, eller byteshandel om man hällre vill det. Öppet klockan tolv till tre, men de sitter där fortfarande klockan åtta. Klockan tolv också.
Jag sov över Regina Spektor och Winnerbäck, men lyckades ändå se båda konserterna. Hur nu det gick till, då de spelades på precis samma tid. Winnerbäck klär inte i regn, men Reginas röst försätter oss i trans. Då omgivningen inte längre existerar. Även när det stenhårda skyfallet kommer står jag kvar med munnen halvöppen av förundran. När applåderna tystnar blundar jag en stund, ruskar på manen och lämnar henne där. Det är vattenpölar på asfalten och vattenpölar på fälten. Det är vattenpölar inuti mitt tält. Jag plaskar runt med mina stövlar och bygger sedan ett nytt tält utanpå det förra med stulen plast. Allt finns på en Hultsfredsfestival. Jag täcker allt, hela mitt hus med plast så det inte regnar in och gör sedan hål i plasten så det regnar in. Skitliv, säger de när regnet faller. Vi kommer dö! Vi kommer dö i förtid! Sedan tappar han en brinnande cigarett innanför jeansen. Vi dansar på tappade morötter och pratar tyska genom plastfolie för att ironiskt återskapa en gammal knastrig inspelning av Hitler. Skickar en videohälsning någonstans, och hon häftar fast affischer och reklamblad på hans arm.
Det finns inga problem på en Hultsfredsfestival. Den hemska verkligheten narras. Vi andas in doften av varma pommesfrites dränkta i ostsås, och gör en Stockholm Boogie, för den som vet. Klockan blir tolv. Den senare varianten. Den mörka. Det ligger ett lejon och snarkar i lägret. Han berättar skämt som jag inte minns i morgon och tänder eld på mitt tält. Eller gjorde han inte? Jag fäktar med armarna och klagar. Tar ett stadigt tag i staketet. Bulimifylla. Bländas av ett starkt ljus. Ordningsvakterna med sina ficklampor i mina röda lejonögon. Jag morrar åt dem och spyr en gång till. Vem är lejoninnan? Jag vet inte, men jag var lejon-innan. Elljusen havererar.
Är det morgon igen? Klockan är tolv. Vi trampar i rutten mat och lera. Har inflyttningsfest i ett tält. Vilken dag är det? Var det igår som jag...? Eller kanske nyligen? Nu vaknade jag igen och skakade av kyla, fast det var fortfarande natt. Nästa gång jag slår upp ögonen kastar jag mig genomsvettig ut ur tältet. Klockan är alldeles för mycket. Tolv. De bakar chokladbollar i campet. Jag tittar på och smakar. Sen säljer de dem och tjänar in det femdubbla priset. Hans barn ska heta Målsman. Och han som gick med rumpan bar, så till mannen utan tröja att klä på sig. Nu glömde jag The Killers. När var det? Några rader upp. Jag missade Human två gånger men såg resten. De var fantastiska på scenen. Så fantastiska att jag var nykter, så gott som. Det stora K:et lyser och ler. De spelade bort regnet och vi sov torra den natten.
Jag ingick i en flashmob den dagen. Vilken dag? Bang Bang kallade de den, men ångrade sig sedan då Pang Pang lät mera svenskt. Vi var ett trettiotal som stod längst bak på Krunegårds konsert och diggade diskret framför öltälten där. Det med bikiniklädda tjejer på taket som jonglerade med eld. Helt oväntat (för omgivningen) drar en kille fram ett inbillat vapen och riktar mot en av oss. Vi reagerar instinktivt med att dra fram våra inbillade vapen allihop i försvar och siktar hysteriskt mot varandra. Det första lika inbillade skottet avfyras, men ska jag dö så ska fan du det med. Vi skjuter varandra allihop, faller ner i gräset och dör. Ligger där, helt orörliga. Jag bevittnade inga reaktioner, för jag var uppenbarligen död men jag anade blickarna när vi oberört ställde oss upp och gick hem igen. Det var filmteamet som berättade om en och annan oväntad reaktion för oss senare.
Så gungade vi lite framför The Sounds den kvällen och förälskade oss i syntaren där, och hostar av den passiva rökningen. Jag blir väckt den natten, för att jag sov. De tränger sig in i mitt tält och spiller öl, och jag skrattar i sömnen till hälften. Morgonen därpå trycker hon upp en vodkashot i hans näsa när han snarkar. Vi skrattar ihjäl oss. Tittar på en spytävling och när de slår världsrekord i dodgeboll där 220 spelare försöker kasta ut varandra. Men det regnar på oss så vi försöker skruva i proppar i ett proppskåp med boxningshandskar på. Jag fick i fyra på nittio sekunder. Det var tydligen inte minnesvärt, men jag fick ett tröstpris och skickade vykort till mig själv. Gick till final i pilkastning och ingick i en flashmob:
Vi blev ett femtiotal den här gången som tillbad en kebab. Stod utspridda i närheten av kebabvagnen intill Petters konsert. Fredrik hette mannen som köpte en kebab, vände sig om, visade upp den för världen och ropade högt: Jag har köpt kebab!! Överväldigade vände vi oss alla på samma gång, höjde armarna mot himlen och tjöt. HAN HAR KÖPT KEBAB - varpå vi börjar tillbe tallriken. Kommer närmare och bugar oss inför det gudomliga köttet. Åh, Kebab! Åh, Kebab! Åh, Kebab! Försäljaren satte händerna för ansiktet av förfäran och langosätarna i närheten stannade upp med maten halvvägs till munnen, storögt stirrande. När han en halvminut senare tog en stor tugga av vår Gud, skrek vi plågsamt och förskräckt och flydde i panik.
Flashmobsen räddade festivalen. Förra året hade de ändrat campingen och det här året såg inte ens festivalområdet ut som det brukar. Hultsfred sjunker för varje år som går. Regnet gjorde oss mer nyktra än någonsin här, vilket också ledde till att året tjugohundranio hamnar längst ner av de fem. Men kanske får det oss att minnas de underbara ögonblicken starkare, så jag plaskar i vattenpölarna och är glad ändå. Winnerbäck spelade sin sista av de fyra konserterna den kvällen och jag tror att vi avslutar där. Innan allt blev fel den natten. Vi avslutar där, när röken steg och han sjöng högt ut i mörkret, Kom ihåg mig då. Det enda som återstår att säga nu, är att det inte gick att skriva om en Hultsfredsfestival...
En Stockholm Boogie
Det var en gång den stora flytten
Det blev tillslut morgon den 1:a juli. Kvällen innan hade jag varsamt lagt ner allt jag nu ägde i lådor, och försökt ta farväl av mitt tjugotvååriga hem genom att göra allt en sista gång. Det här var sista gången jag sprang barfota i gräset. Sista gången jag besökte taket, sista gången jag låste bakdörren, sista gången jag vägrade närma mig spindelkällaren och sista gången jag somnade i min fula soffa. Sista gången jag vaknade mitt i natten och yrvaket vinglar runt i mörkret och känner mig fram längst väggarna bara för att jag är alldeles för trött för att tända en lampa. Sista gången jag kissar på toaletten i samma nynämnda nattmörker. Och förmodligen var det inte ens sista gången.
Jag vaknade tidigt och gäspade hela förmiddagen. Tunga lådor och ett obetydligt antal möbler bärs ner och upp igen i trånga trappor, och en ny sorts ivrighet anas inuti. Att CA Fastigheter är underbemannade betyder att jag flyttar in men får vänta på renoveringen till augusti. Han skämdes när han berättade det på telefon, för han försökte uppenbart undvika ämnet, och när det kom på tal på kontoret ville han inte se mig i ögonen. Jag har inte tid att bråka, utan sliter nycklarna ur handen på honom och springer därifrån. Nu ska det bos!
Så jag flyttar in i Borås allra varmaste lägenhet, där eftermiddagssolen bränner in genom fönstret. Då packar vi halvnakna upp lådorna till svala sekunder i fläkten som blev ett nödvändigt inköp. Men jag älskar den redan, och kommer att älska den mer när väggarna är renoverade. Hela högra sidan består av fönster och jag ser halva busstorget därifrån, vilket betyder att läget passar mig perfekt. Samma dag hann vi med Ikeabesöket och kom hem med ett svart soffbord, ett rött databord, en svart spegel, en röd matta, och så alla småsaker som man så envetet tror att man behöver. Den natten låg jag vaken länge och smygkikade ut över min nya lägenhet med ett stort leende på läpparna. Morgonen därpå vaknade vi för första gången där, och jag sprang ut med en skrynklig inköpningslista i fickan med det sista viktiga kladdigt nedklottrat, innan jag blev vuxen och skaffade Ica-kort.
Utsikt från ett fönster
Det blev inflyttningsfest redan andra kvällen. En invigning med ett första av allting. Det här är första gången jag bränner mig på stekpannan. Fösta gången jag öppnar en bag in box i nya kylen, första gången jag spiller på mattan, första gången jag berättar hemligheter på toa och första gången jag skrattar sådär pinsamt högt. Första gången jag fumligt fifflar med skramliga nycklar utanför dörren klockan kvart över två på natten bara för att jag är alldeles för full för att hitta rätt. Första gången jag sitter på badrumsgolvet i samma nynämnda fylla och spyr. Dagen därefter är hyreskontraktet spårlöst försvunnet, och jag springer bakfull och ful till kontoret för en ny kopia.
Maria och Mia på inflyttningsfest
Men jag hinner inte bo mer riktigt än. Hultsfredsfestivalen närmar sig, och innan dess har vi nu än en gång smitit iväg till Stenungsund, eller i alla fall strax utanför. En ung blåmes flög in i köksfönstret där. Den överlevde kraschen men chockades svårt, så vi tog hand om den, matade den med brödsmulor och byggde ett litet träd som den kunde sitta i. Vi döpte honom till Pille, och han flög iväg när han senare såg oss äta ägg till frukost. Vi var stolta hjältar i sommarvärmen. Sol och bad med cyklopdyk och vattenlek väntar över helgen. Men först cyklar vi till Stenungsund i kvällens havsdoft och dricker alkohol på Harrys, innan Han köper räkor och krabbor och musslor och bläckfisk och cyklar hem. Jag tror inte jag vågar smaka...
Pille i handen och i det hemmagjorda trädet
Det var en gång anteckningar från Paris
Några timmar innan flyget. Tidigt på morgonen. Jag gör ett djupdyk ner från stegen i den kalla sjön, men inte ens det gör mig tillräckligt lugn. Jag tar ett stenhårt svettigt tag om hans hand, om hela armen, och kan inte ignorera den repeterande tanken. Människan kan inte flyga. Människan kan inte flyga. Vi kan inte, det går inte, vi flyger. Det är den första dagen.
Dag 1: Arc de Triumphe - Tour Eiffel
Hotel Eiffel Rive Gauche ligger njutningsfullt nära Paris stolthetstorn. Det är förmodligen det minsta och allra sötaste hotell jag någonsin levt i, med korridorer så trånga att resväskan är nära på för bred. I hissen får man inte plats om man väger mer än fyrtio kilo. Men allt är inklätt i någonting mjukt och jag kan inte sluta fnittra, inte heller kan jag sluta älska det. Triumfbågen och Den okände soldatens grav blir vårt första besök den eftermiddagen. Frankrike tycker att Europas unga ska involveras i kulturen och därför klev vi upp gratis i Triumfen, fotade humoristiska poser med Eiffeltornsbakgrund och inspekterade moln som liknade könsorgan. När det stenhårda regnet kom, åt vi musslor och rostad kyckling, och när det stenhårda regnet försvann lämnade vi restaurangen med en barnslig förväntan inför Tour Eiffel. Det är ett kvällsbesök i mörker, då hela tornet blinkar och lyser framför de miljarder med ljus från marken nedanför. Nymånen kikar ner, och hela staden doftar blombukett.
Den natten dog Michael Jackson. Vi följde hans sista timmar i livet via livenyheterna på CNN mitt i natten, men somnar innan han gör det. De kommande dagarna spelas hans musik på gatorna.
Utsikten från Triumfbågen och Eiffeltornet
Dag 2: Notre-Dame - Louvren
Den andra morgonen köper jag en basker. Vi äter baguetter och flottiga Wienerbröd till frukost. Tar en båt ut på Seine. Driver under och iväg ifrån Pont Alexandre III och kliver av vid Notre-Dame, där vi följer turistskaran till insidan. Frankrike har bestämt att Europas unga ska involveras i kulturen och därför klättrade vi upp gratis i det Södra klocktornet. Inspekterar Emmanuel underifrån och Gargoylerna som stirrar ner på folkmassan nedanför, liksom vi. Och jag jämför byggnadens detaljer med Disneyfilmens. På skakiga ben efter trehundraåttiosju steg beställer vi sedan French Hotdog som vi mumsar medan vi smygmatar duvor i parken. Och myser en stund under kastanjeträden på Ile de la City med glass som smakar jordgubb. Han dricker en öl i parken nedanför Eiffeltornet timmen därefter och jag tittar på.
Ah, Louvren. Solen kastar reflekterande ljus mot glaspyramiden. Jag tar det mest uppfriskande fotbadet i mitt liv i fontänen intill, plaskar med fötterna och är glad. Frankrike är överens om att Europas unga ska involveras i kulturen och därför skuttar vi in gratis på det berömda museet, där vi tittar närmare på Venus Milo, Jeanne d´Arc och Mona Lisa. Men allra mest tycker vi om de trasiga statyerna. De som har tappat ett huvud eller en haka, eller både och, eller som de där två fötterna som saknade en hel kropp. Den japanska restaurangens räkor, pinnfiffel och gaffelbegär, blir ett avslut medan Eiffeltornets belysning återigen har disco i mörkret.
Notre-Dame, kastanjeudden och Louvrens konst
Venus Milo, fotbad vid pyramiden och vila under Eiffeltornet
Dag 3: Tour Eiffel - Montmartre
Jag har lärt mig läxan med lida pin och det där med fin, du vet. Jag envisades med skor som passade klädseln och det fick jag plågsamt ångra. Den tredje morgonen lindas båda fötterna in i hela bandage. Vi gör ett andra toppbesök i Eiffeltornet, den här gången tillsammans med dagsljus. Ser ner på alla andra och fotograferar de klassiska Parisbilderna. Köper en souvenir för dubbla priset och bevittnar en arrestering. Tar sedan metron till Montmartre. Lyssnar till dragspelsmusikanten i tågvagnen. Frankrike säger att Europas unga ska involveras i kulturen, men det spelar ingen roll, för det är gratis för alla att gå in i Sacré-Coeur, och därför gör vi en hyfsat trist visit där. Vi bedömer hällre konst på målartorget där allt är alldeles för dyrt. Jag köper en full pinuppa klängandes på Eiffeltornet och en som dansar Cancan framför Moulin Rouge.
Moulin Rouge, ja. Min fascination av den röda kvarnen är varm sedan filmen från 2001. Féerie är den dyra showen, den för dyra. Vi nöjer oss med att beskåda den röda utsidan. Men först smakar vi Crepes med choklad. Montmartre, Montmartre. Färgerna är inte desamma som i Amélie Poulains liv. Istället är det sex- och musikgator, och mystiska män som kommer ut ur väggen. Med ömma fötter kan vi sätta oss ner på en engelsk gatubar och dricka alkohol och skriva poesi. Jag låtsas i alla fall att jag skriver poesi, med baskern på sned. När han skrattar åt mig klottrar jag ner en fyrasekunders dikt och räcker fram till honom som ett bevis på min låtsaspoetiska karaktär.
Du är söt
Ölen är fluffig.
Du är fluffig
Ölen är du.
Jag anar ett leende bakom skägget innan han smyger ner lappen i fickan. Ozzy Osbourne är dubbad till franska. Michael Jackson sjunger I want you back, från gatan nedanför. Han är på TV:n också om man byter kanal.
Vi köper samma pizza till lunch. Det var den godaste pizza han någonsin ätit. Det var den, ursäkta uttrycket, äckligaste pizza jag någonsin ätit. Den smakade mögel. Det var mögelosten som gjorde det. Bläää. Jag gick hem hungrig och provade franska ostbågar. Två sorter. Fromaaaage. Den kvällen återvände vi ännu en gång till Montmartre. Då snurrar den röda kvarnen där den lyser i mörkret med blinkande bokstäver, och sommarnatten doftar alkohol och dans.
Bandagering, utsikt från Eiffeltornet och gatukonst i Montmartre
Glad framför röda kvarnen, Sacré-Coeur och Moulin Rouge igen
Dag 4: Disneyland
Jag har stora fötter. Han har små. Den fjärde dagen klampar jag omkring i hans (bara) fyra storlekar förstora tofflor. Mötande människor ser bokstavligen ner på mig. Där fick jag för att försöka vara fin.
Disneylands entré, åh! Jag blir så uppspelt att jag fnittrar högt, och sedan betalar vi biljetter till båda parkerna. Startar upp med Disneytåget från Main Street, men hoppar av i Discoveryland. Dreams of the future from the past and present. Åker Star Tour ut i rymden. Den klassiska simulatorn med samma äventyr som för femton år sedan, då jag snappade upp reklamsnuttar från mina gamla Disney VHS, och först började drömma om landet. Space Mountain, Mission 2. En bergochdalbana i mörker, upplyst av dunkla stjärnor och planeter. Mörklagd Rollercoaster är nu min favorit, för man vet inte vad som finns framför, och oförväntad looping ger spänning.
Stitch och hans färgglada kumpaner har disco i mitten av dansmattorna. Han gör några moves, innan vi smyger över till Fantasyland. All the magic of the great Disney Classics. Attraktioner för de yngre men Mimmiöron till mig. Slott för fotografering och klarröda sockersöta äppleklubbor i solen.
Adventureland. The world of explorers and adventures. Piraternas skepp står parkerat vid dödskallegrottan. Pirates of the Caribbean. Vi tar oss ner i underjorden, hoppar i en båt och flyter omkring i den djupa grottans inre och bevittnar en piratattack mot det spanska fortet. Skatter i guld och vinpimplande skelett. Och nere i dödskallegrottan rinner undangömda vattenfall vid Kapten Kroks gömställe. Vi loopar med schaktvagn i Indiana Jones gruva och äter Disneyhamburgare till lunch, och hann med en gammal hederlig ponnykarusell innan Once upon a dream parade. Den gav mig en svag rysning, och jag kan aldrig någonsin säga att vuxna människor i dräkter blir löjligt, fastän han kan det.
The Conquest of the west. Frontierland. Big Thunder Mountain. Ännu en bergochdalbana i en gruva och ner i ett skvättande vatten. Jag tjuter och trivs. Direkt efter besöker vi Phantom Manor, ett spökhus liksom många sådana, med större mys-stämning än läskighetsvarning.
Vi gjorde alltså även ett besök i Walt Disney Studio Park, där vi dock inte stannade särskilt länge. Vi åkte ytterligare en bergochdalbana, den här gången inne i en musikstudio, och återvände sedan till Disneyland Park, där vi sörplade slush och fotograferade sagoslott i motljus. Dagen är kväll, vi tar med pizza till hotellrummet och somnar till en fransk halvsnuskig film.
Disneyland, Big Thunder Mountain, Pirate Beach och Studiopark
Once upon a dream parade
Fantasyland
Det blev tillslut en klassisk Parisvisit, med de klassiska äventyren och de klassiska souvenirerna, så som det kanske ska vara den första gången. Den femte dagen kom jag hem, packade upp, och började genast packa igen...
Au Revoir.
