Det var en gång - en massa skitsnack

Tjugo timmar till Paris. Den rosa resväskan är packad. Den klänningen, och så den, och den och den klänningen. Vad är det egentligen med Paris och lusten att bära klänning? Vi har förberett oss väl i den eviga väntan med det franska temat. Kvällsfilmerna, med titlar såsom Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain och Le pacte des loups, och sena halvsovande timmar för dokumentären om Moulin Rouge. Han mumlar franska främmande ord som jag inte förstår, och vi har studerat de allra mest användbara fraserna inom det franska språket. Exempelvis, Bor Fru Nilsson här, eller Vaktmästar´n! (När nu en turist använder någon utav dessa?) Och nu sitter han där igen, med Pimsleur i öronen och mumlar för sig själv. Excusez-moi, vous comprenez le français.

Nåväl, vi har tjuvstartat resan hemifrån redan. Befinner oss i soldränkta Stenungsund, eller i alla fall strax utanför. Här där det blir ölkorvspicknick vid havet och krabbfiske som resulterar i fem krabbor och en röd sjöstjärna i den gula hinken. Kanotpaddling och harmlösa nakenbad vid klippan och ett semesterlugnt strövande på torget, sörplande på Grön Passion, där vi nyfiket inspekterar maneter och sjöstjärnor vid kajen. Vad äter en glasmanet och hur fan förökar den sig?

Han och jag och krabborna, Ödsmål, och en klassiker nedan

Solen gick upp och solen gick ner. Jag somnade med midsommarpirr i benen den kvällen. När solen gick upp igen och himlen blev blå tog jag med mig honom och en korg och trallade iväg till skogen för att plocka blommor. Han går uttråkad bredvid och fäktar i luften med ett paraply. Blommor är tråååkigt! Jag nynnar sommarvisor bland rödklövern och märker inte när han försvinner. Så snart står jag där ensam och ropar hans namn. När han äntligen kommer ut ur buskarna har han en stor bukett skogsstjärnor i handen och ett enormt leende på läpparna. Jag tror aldrig jag kommer att glömma den bilden av honom och hans nyrakade hår.

Midsommaråskan slog ut min stationära dator. Den är död, totalt, farväl. Jag upplevde två sekunders panik då jag tänkte på de tiotusentals fotografierna från sex år tillbaka i livet. Men tack Gud för min investering i den externa hårddisken och min regelbundna uppdatering av denna. Och min laptop får garanterat extra uppmärksamhet framöver. Så vi sätter oss lugnt ner igen, under det vibrerande altantaket, fortsätter kransbindningen och bevittnar jättehagel och blixtnedslag. Det tog mig tre timmar att bli färdig med min sommarkrans. Den blev så stor att jag knappast hittade varken in eller ut ur den. Men jag älskade den, för där fanns prästkragar och rödklöver tillsammans med alla de andra färgerna. Och han gjorde en midsommarhatt av ormbunke och skogsstjärna som påminde om krig och kamouflage.

Sommarnatten kom. Vi satt under filtar utanför stugan vid sjön. Det blev kära återseenden och en och annan grogg för mycket. Smakade sill och handmatade änder. Jordgubbar med vispgrädde. Vi kom ihåg midsommarstången men glömde dansen. Jag försvann i min krans och min krans försvann från mig, och morgonen därpå virar han in mig i täcket och bär ut mig i morgonsolen.  Jag genomlever sedan en dag av bakfylla och illamående och ångest över vad jag kan ha sagt under midsommarnatten.

 

Vart växer blommorna? Jag joggade iväg för att lokalisera alla skogens prästkragar och rödklöver. Kombinerade letandet med träningen. Spurtar in på varenda okänd småstig och trippar sedan besviket tillbaka igen. Vår trädgård är överfylld av blommor i olika färger, men saknar både prästkragen och rödklövern. De två viktigaste ingredienserna i midsommarkransen. Ja, men man måste ju vara förberedd, eller hur.

Rödklövern kikar upp intill indiandammen i små kolonier, precis som förra året. Men prästkrage, var är du? Inte här, inte där borta, och inte under den stenen heller. Det är lika grönt som vanligt i skogen. Varför... Där, där är någonting vitt. Hundkex. Där då, eller nej förresten, där! Skogsstjärna. Inte vid någon av dammarna heller, varken vid ängarna, eller de undangömda gläntorna. Fan... Men där! Där är dom på riktigt! Flera stycken dessutom! Jag kikar över stenmuren, åt höger och åt vänster. Försöker se in. Kikar en gång till. Springer sedan smygande fram på tå till rabatten. Det är väl fan typiskt, att när man väl finner vad man söker, så är det i någon annans trädgård. ... Mjo, jag kommer förmodligen hit på fredag också, men då iklädd kamouflerade kläder toppat med en rånarluva. För vad är en midsommarkrans utan prästkragar?

Jag fascineras av dem som kan ta sina riktiga tankar till utsidan. Allt det där som finns inuti huvudet, som är rörigt och konstigt och i olika färger, du vet. Jag kan inte. Inte du heller. De ord jag delar med mig av här, är bara en så liten del av allt jag verkligen tänker, att de egentligen inte säger någonting alls. Faktiskt, så har jag aldrig sett någon som kan få hit sitt innersta genom text. Och tro mig, jag har letat. Text är inte den rätta kommunikationstekniken. Däremot har jag hittat en rulle som verkligen lyckats illustrera en dröm. Jag ger Dave McKean beröm och rekommendationer för sin Mirrormask från 2005. Den enda film, där alla specialeffekter blir godkända, för ingenting är fel i en dröm. Kanske är den aningen barnsligt uppmålad, med en klassisk Light vs Darkness saga som man tyvärr förstår alldeles för mycket av, men den ger ändå en upplevelse av att vara inuti någon. Nästan som en modern variant av Eraserhead, kungen av rullar, som dock fortfarande behåller sin förstaplats.   

Ge rullen en chans, eller iallafall de blandade videoklippen nedan, här till Hello av Evanescence

Morgonhimlen är grå, men blir till blå. Men duuu... Du vet att jag inte tycker om att du tittar på mig när jag sover. Då gnyr jag och kryper in under täcket, men kommer snart fram igen för min morgonmassage. Vi måste lämna sängen den här dagen också, smaka nya McFlurry Marängsviss, läsa om Louvrens historia och fotografera moln som ser ut som kräftor. Äta chips i hängmattan och smygpussa på varandra ända tills det blir söndagseftermiddag i en soffa. Link letar hjärtan i Kakariko Village. Kan det inte vara midsommarafton imorgon? Jag vill knyta min blomsterkrans och trippa omkring i min fjärilsklänning. Men knogarna knackar mot bordet, för det är fyra heldagar kvar, och tristessen är redan på väg. Nu kommer desperata försök att utnyttja tiden och sommaren, och skylla på vädret då vi misslyckas.

Snart ska vi mumsa chokladpudding. Förhoppningsvis njuter vi mer av det än den där potatisgratängen jag tillagade igår. Den smakade kräk, men som tur var insåg jag inte det förrän vi hade ätit upp nästan hela. Nu kan jag stryka stekta wokade grönsaker i gratäng från listan. Liksom den där ostsoppan jag gjorde en gång, som såg ut som spenat, vars eftersmak sjukskrev mig en halv natt från fabriken. Jag har ett mörkt förflutet i köket, och den dagliga matlagningen i samband med flytten närmar sig. Och duuu... Du vet att jag inte tycker om att du tittar på mig när jag äter.   

Ymer arrangerade de Nationella Friidrottstävlingarna på Ryavallen. Vi satte oss på arenans murkna trädbänkar för att lyssna till startskott och bli nostalgiska. Tänk, så bra jag var. Jag tävlade i sjukamp en gång i tiden, och skryter inför honom om alla de guld jag tog fem år i rad. Hur jag kastade spjut mot trädtopparna, sprang som en blixt och hoppade till Kina (3 m). Fast, det är klart, jag tävlade ju bra mot... eh, en enda person. Ehrm...

Vi gjorde ett besök där det är så billigt. För att fylla det sista i förrådet av samlade föremål, som ökat under alla år i väntan på det stora uppbrottet. Varför känns det alltid så förnedrande att budgethandla? Jag vill inte ens uttala namnet på platsen. Men nu hänger jag där halvt över vagnen, skjuter på med ena foten och rullar fram i full fart i de ännu lagom folktomma korridorerna mellan hyllorna. Wiieee! Så flyger kepsen av och jag skrattar lite för mig själv och låtsas att det var med mening. Den här kanske, den här? Jag tar den här! Anteckna varje litet pris på lappen i bakfickan, för min budget ligger på den exakta lusentappen. Lusentappen, tusenlappen. Gummiband, 3 kr. Pennvässare, 2 kr. Ugnsform, 29,50. Men Herregud! Och så den, och den, nej förresten inte den, men den. Så kraschar vi över gränsen, sjunker något när man plockar bort en sak eller två, men upp igen när man hittar lite till.

Fan vad tråkigt det måste vara att va rik. Att aldrig få chansen att petigt välja och välja bort. Aldrig längta, eller känna tillfredsställelse när man har fullgjort ett fynd. Istället alltid köpa det man vill ha, när man vill ha det. Aldrig spara och sedan glädjetjuta när den stora dagen kommer. Fast, det är klart. Man har ju råd till det där perfekta hemmet, den dyra hobbyn, alla resorna och upplevelserna, och behöver aldrig spendera sin dyrbara tid på deprimerande sysslor. Aldrig behöva skriva skrynkliga ord på en servett under bilresan hem, bara för att man lade tillbaka det där kollegieblocken för 14,90. Vad är egentligen värt mest? ... GÖR MIG RIK, eller? (pet, pet) Hörru, GÖR MIG... åh, titta vad billigt, den tar jag! Jamenar, jag kanske kommer att behöva den, någon gång... om ett år eller så. Bäst att köpa, det är inte så billigt någon annanstans. Eller? Eh... Jaha Fröken Svår, hur ska du ha det nu? Jag känner bara igen en svala när den flyger. Vad är egentligen värt mest? Kanske en kastrull utan lock för 39,95.

Högtalarna knastrar. Jag går omkring och låtsas vara rik och hör ingenting. Dom nämner någonting om explosiva ämnen och en väntat explosion. Vah!? Vi kan kontakta Securitas här till höger för mer information. Ingen reagerar, alla går omkring och låtsas vara rika, och ingen vet hur livet borde va, inte heller jag. Minuterna därefter följs av ett dovt muller och en vibration som går igenom hela byggnaden. Ingen av oss reagerar, för vi tror att vi är rika och odödliga, eller kanske är vi bara desperata och blinda i vår fattigdom. Vi mumsar bokstavskex och delar sockerbullar med måsarna. Så fyller vi den stora gula kassen och lämnar GeKås i Ullared... Oj, jag menar... Harold´s/Harrods i London.        

Dagens favoritfynd: Star 700, 125 cm fotostativ, 99 kr. Laptop dekor 49,90.

   

Hon har växt, den lilla. Vi kan prata om allt och samtidigt ingenting. Jag borde besöka dem oftare. Men jag är glad över att jag gjorde ett sommarbesök, och dagen efter fick jag vikariera på dagis. Visst känns det annorlunda att arbeta istället för att praktisera, och vi gör toarullegubbar och korkrobotar.

Kanske är det hårdast att flytta på sommaren, för det är då man älskar allt som allra mest och inser vad man kommer att sakna. Samtidigt får man ett tacksamt sista av allt de där. Sommardoften blandad med de ljusa senkvällarna och skymten av de gamla husen i ett lagom dunkel. Stenarna på muren. De sneda taken. Vattenfallen, självklart. Usch vad jag kommer att sakna min träningsrunda! Men trädgården är ändå värst, eller? Trottoaren också. Vägen hit och dit. Men trädgården! Åh... Att kunna springa ut på kvällarna när en vacker solnedgång syns i väst, klättra upp i äppleträdet och fotografera den. Eller, när jag inte riktigt hittar orden och tittar ut genom fönstret, på träden, och vinden däri, och letar i mitt inre. Den utsikten försvinner. Liksom det halvnakna solandet på gräsmattan.

Ibland tycks till och med nuet bli till nostalgi i någon inre kamp att ta tillvara på allting. Och den dagen då jag lämnar Borås, någon gång längre fram, kommer jag att känna precis likadant för det. Men nu är det banden med mitt barndomshem jag måste släppa, och jag inbillar mig att det är de starkaste banden. Barndomskärleken.

Jag förstår inte hur jag hade kunnat gå och tittat ned på stenarna i marken så länge att jag hade glömt himlen. Antagligen var jag rädd för att snubbla, för jag brukar göra det. Men så stannade jag mitt i min träningsrunda bland uppstickande trädrötter och pustade ut, alldeles för trött. Lutade huvudet bakåt och tittade upp. Det var där det började. Det var där jag upplevde känslan av att ha glömt himlen, och bestämde mig för att aldrig låta det hända igen. Därför kommer nu de första tjugo bilderna (22 maj - 10 juni) av projektet från himlen, tillsammans med Negligence, en himmelsk melodi.

Bild nr 12 och 17 (fr. v. uppifrån) är mina favoriter, vilka är dina?

Jag började första sommarlovsdagen med att lägga ner almanackan i lådan med markeringen från Högskolan, tillsammans med allting annat som kan kopplas dit. Jag ljög förmodligen sist, för oj, vad mycket det finns att göra när man inte längre styrs av det ena sista inlämningsdatumet efter det andra. Jag ska sammanställa min bok, förbereda flytten, kika inredning, sortera i hårddisken, bläddra i skönlitteratur (åh!), och ägna ytterligare några sena kvällstimmar åt filmlagret. Engagera mig mer i fotograferingen och kanske försöka mig på två träningspass om dagen?

Helgen gick alldeles för fort, ännu en gång. Under fredagskvällen satt vi liksom bara och tittade på varandra alla fyra, på det ena utestället efter det andra. Det blev knappt mer än så, för jag orkade inte öppna munnen. Och när jag väl gjorde det sa den bara samma saker, om och om igen, medan resten av mig tänkte på någonting annat. På lördagskvällen är vi ensamma, tar en timlång skogspromenad, blandar mjölkdrinkar och han grillar fläskfilé iklädd kalsongerna. Sedan blir vi inbillningssjuka och skrattar åt lördagsrullen med Jonas Karlsson och Livia Millhagen för andra gången. På söndagen äter vi frukost i trädgården på en filt, har Matrix-maraton och mumsar hemmagjorda hamburgare. Jag slog mitt huvud i en vass kant och han spelade på gitarren och sjöng en sång om det. Hon slog i sitt lilla huvud, aj-aj-aj, aj-aj-aj. Ja du ser, helgen försvann, bara sådär. Jag avslutade den med att ge min röst till EU-valet.

Och om nu någon av er råkade missa förra veckans TV 4 film, Illusionisten från 2006, så ta er i kragen och se den, det är det bästa tips jag kan ge för tillfället. 

 

Fyllda baguetter och några starkcider i gräset. En filt bakom busken och den sommarvarma fredagskvällen. Vi hade bakat en chokladkaka också med en smutt av Kahlua i, och brandlarmet hade gått två gånger. Jag hade längtat efter den här kvällen med honom hela veckan och nu smygkysstes vi under den blåa himlen och drömde om Paris.

Han hade hämtat mig på dagis den eftermiddagen. Stått vid grinden med ett leende och tittat på mig i smyg när jag lekte med barnen. De hade trott att han var min pappa, för pappor hämtar barn på dagis. Men jag är inget barn och jag förklarade för dem att han var pojken som jag är kär i. Blääää. Sen kramade jag dem alla hejdå för sista gången, tog min avskedspresent med mig och lämnade lekens land. Jag hoppas att de får dig att tänka på oss, hade de sagt och gett mig ett paket innehållande fyra skålar målade i olika ljusa småbarnsfärger. Ja, de ska få mig att tänka på er, på sagorna, på lerfigurerna, på apelsinmålningarna, på lekarna, på sandslotten och de stora tunnlarna. Och påminna mig om min allra första tid på dagis. Ett land som jag aldrig fick uppleva som barn, men som jag kommer att tillbringa större delen av mitt vuxna liv i. Tack för det.

---

Onsdag den 27:e maj tjugohundranio. Soluppgång: 2:44, Solnedgång: 20:59 beräknat. Vindstyrka, närmare 20 m/s. Jag ser ingenting, för sandkakorna har blåst upp i mina ögon. Jag torkar bort sanden men ser ingenting ändå, för håret blåser över hela ansiktet. Solhattarna flyger av barnen i gungorna. Fröknarna står hopkrupna under mössan, bakom halsduken. Molnen på himlen ändrar form. Jag fotograferar dem. Varje dag ska jag fotografera dem.

Så hade man vaknat varje morgon och inte vetat om den pipande hostan varit en irriterande dröm eller inte. Jag bäddade i alla fall ner mig i soffan framför TV:n medan han drack whiskey och försvann. Do Re Mi till gitarrpling i 174 minutersrullen Sound of Music från 1965 års vita bergstoppar. Därefter fastnar jag för Gerard Butler som The Phantom i 2004 års filmatisering av The Phantom of the Opera av Joel Schumacher. Fastän jag lyssnat på Lloyd Webbers originalmusik under många år, insåg jag plötsligt att jag egentligen inte visste vad som utspelade sig i Operahuset. Troligen hade jag inte ens insett att all den fantastiska musiken hörde till en och samma show. Think Of Me, All I Ask Of You, Music In The Night, Wishing You Were Somehow Here Again, The Point Of No Return, samt såklart Phantom Of The Opera. (Det är alltså både en film och ett soundtrack som jag starkt rekomenderar)

Midnattsfilmen blev dock ännu bättre. The Buried Secret of M.Night Shyamalan inleddes och filmades som en dokumentär om den välkände regissören med samma namn (Sjätte Sinnet, Signs, The Village). Men allteftersom dokumentären framskred blev Mr. Night alltmer hemlighetsfull och intervjuerna med Johnny Depp och Adrien Brody var minst sagt mystiska. Inte förrän det kom fram att regissören varit död, can see dead people, och ett spökes spegelbild kom med på film, insåg jag att det istället faktiskt var en fantastiskt underhållande Sci-fiction Hoax[1], där alla Night´s filmer visade sig vara verkliga självbiografier.

Onsdag den 27:e maj tjugohundranio. Soluppgång: 2:44, Solnedgång: 20:59 beräknat. Vindstyrka, närmare 20 m/s. Ett återfall av Eraserheadmani med ett desperat behov av att äga 1977-årsrullen.  A Beautiful Mind hem i brevlådan. Utlandsbeställning på schemat, filmfeber, och skådespelaren Paul Bettanys födelsedag.

Och vad roligt det är, då när man säger någonting som verkligen går fram. När den lilla i min famn slutar att gråta och förstår någonting som hon inte förstod förut. Då när man ser, verkligen ser, att man har lyckats med någonting. Eller, när det blir tvärtom. När de får mig att förstå någonting som jag inte förstod, eller inte ville förstå. När man precis har läst ut en saga som var lång och tråkig, och de säger, en gång till, snäälla! Varför, jag förstår inte, varför? Den var ju lång och tråkig! Men jag suckar och läser igen och jag gör det med mer inlevelse den här gången, för nu vet jag redan vad den handlar om, och jag kan byta ut lite och hitta på lite och omforma rösten. Och då tränger de sig närmare i soffan och gosar med fingrarna i mitt hår och spärrar upp sina glansiga ögon. Jag stannar upp, för plötsligt förstod jag varför. Liksom det helt plötsligt gick upp för mig varför hon skriker och sparkar av sig skorna så fort jag har fått på henne dem. Jag sitter i hallen med mina röda stövlar på, och förstår varför. Har du stövlar, ska jag ha stövlar och blä för skor!

Och vad glad man bli, när man går undan en liten stund, och stänger dörren. Då, när man hör där på andra sidan, små ljusa barnröster som frågar, var är iina? Har jina gått hjem? Eller när man cyklar hem på eftermiddagen och de följer med till grinden för att vinka. Och knackar på fönstret när man kommer på morgonen, och springer för att möta mig i dörren. Då måste jag ha gjort någonting rätt.

Eller har jag gjort allting fel? Har jag blivit en vän, mer än en ledare? Har jag pärlat för många armband? Gjort för många pannkakor i sand? Har jag tänjt på regler och gränser alltför ofta när jag frågat mig själv varför inte? Varför får han inte göra si och så, fastän det är så roligt? Är jag en av dem eller en av de andra? Jag måste få svaret på den frågan, och tar därför ensamt ansvar för det mest svårhanterliga en hel dag. Kan jag styra det här, vet de vem jag är och vad jag är. Jag tvekar, osäker på min egen kompetens men styr det sedan på ett snällt och samtidigt bestämt vis. Jag förväntar mig kaos, men upplever samspel och respekt. Jag är en ledare, om än en barnslig sådan.

Lägenheten var fantastisk. Ett stort fönster hade utsikt över hela Liseberg. Ordagrant, alltså, då man kunde se varenda karusell. Lite konstigt var det förstås, att Liseberg nu fanns i Borås, för jag var helt säker på att det nyligen låg i Göteborg. Men vad spelar det för roll, inte ska jag klaga över den barnsliga lyxen. Så jag ler och vänder mig om och tittar på det japanska körsbärsträdet som växer upp ur golvet mitt i rummet. Jag undrar om det kommer att bli svårt att dammsuga runt det. Jag rycker på axlarna, går ut genom dörren och flyger iväg. 

Drömlägenheten försvinner i samma ögonblick som telefonen börjar vibrera på morgonen. Jag ska snart iväg till dagis och sedan kommer jag att skynda mig hem för att fortsätta röjningen. Välja och välja bort, sortera mera. Jag flyttar den 1:a juli. Inte till någon körsbärsträdfylld tivoliutsiktsdröm, men till någonting lagom. Lagom är bra, det är allt jag kräver för jag är ganska lagom. Dessvärre är det inte lagom med ägodelar jag vill ta med mig. Nostalgin är en stark känsla och jag kan knappt förmå mig att slänga gamla instruktionsböcker för mobiltelefoner jag hade för ett decennium sedan. Inte ens de som är skriva på Armeniska. Men nu gör jag det ändå, och känner mig renare efteråt. Hejdå tomma kameralådor, smutsiga arbetshandskar från fabriken, halva solglasögon, förbrukade laddare, skrynkliga fotografier och trasiga lermonster från gymnasiet. Jag ska flytta utan er.  

Tänk om ingen kommer. Vem ska man egentligen bjuda och vem ska man låta bli? Det värsta ett barn kan säga till ett annat barn är, du får inte komma på mitt kalas. Kanske blir det värre med åren och desto längre man har känt varandra desto mer sårar det när man inte får komma. Men kanske är det ännu värre, om ingen kommer. Ett skräckscenario. Flickan fyllde år, hyrde den stora lokalen och dekorerade med ballongen och serpentiner på de dukade borden med musik intill. Sedan stod hon där ensam vid dörren till midnatt i väntan på ingenting, för ingen kom. Jag var en av dem som inte kom. Jag kommer att ångra det valet för alltid, för jag såg den bortvända blicken skoldagen därefter. Och rädslan för samma situation är anledning nog till att jag inte bjuder hem någon. Tänk om ingen kommer? Nu är jag tjugotvå år, jag ska ha fest, och tänk om ingen kommer? Därför viskar jag diskreta inbjudningar till dem som jag vet kommer. Hur gärna jag än vill nämna lördagskvällen för alla jag möter, håller jag tyst av rädsla för att bli besviken. Det är ingen diss, så ta det inte så, det är bara en gnagande oro då det har hänt förut. Bara den lilla skaran får veta, alla elva, varav jag förväntar mig nio utan att bli besviken. Åh, hoppas att de kommer.     

Så fest ska det bli, en liten men stor ändå. Hamburgekalas, för att vara exakt, med flaggor och glansiga partyhattar i alla färger. Det måste bli bra, nu eller aldrig. Grillen står beredd med glödande kol. Vi fyller frysen med tjugofyra stora hamburgare och lika många bröd, fem flaskor läsk in i kylen, två flaskor vitt till bålet och jordgubbar och vindruvor och kiwi. Blåbärstårta ska det bli, med massor av godis på, så mycket att tårtan inte syns. Likörbollar bakar jag också och stökar ner hela köket med Kahlua och choklad. Vad saknas, ska det finnas någonting mer? Det måste bli bra, en gång i livet, eller i alla fall lagom. Vi tjuvstartar, smygsmuttande på bålet. Jag blir alltid alldeles för full på bål, så jag har gjort det lagom svagt ikväll för jag ska inte förstöra min egen fest. Liksom den enda gången jag kan minnas, då jag inte ens kunde säga hejdå till mina gäster. Tio över sex, tänk om ingen kommer?

Solen gick upp över den 6:e maj. Jag blir tjugotvå år, idag. Jag sliter upp de stora paketen och upptäcker att det ena innehåller en ovanligt hårig picknickfilt och det andra en lejonoverall med ett enormt huvud som luva. Jag stirrar förskräckt på de fruktansvärt fula presenterna. Eh... Tack? Jag kniper igen båda ögonen och öppnar sedan det ena försiktigt. Det är fortfarande mörkt ute och han sover tungt bredvid. Jag lägger vänsterarmen om honom och somnar om igen.

Sången tränger sig in i min dröm och väcker mig. Han tar fram ett litet vitt paket med rött omkring. Till min kära plutt. Han hade redan köpt den dyra underbara fjärilsklänningen till mig, så jag hade väntat mig någonting mindre. Men där låg nu den lysande röda iPoden som jag har kastat längtande blickar efter i snart ett år. Den röda! Den som aldrig finns, någonstans! Men nu fanns den, i min hand, med några kärleksord ingraverade på baksidan. Då känner man sig lite skyldig, och undrar om man verkligen var värd den, och sedan sker ett glädjetjut inuti och så kryper man in i hans famn och vill stanna där.  

Regnet föll över den 6:e maj. Det är min födelsedag och jag trippar iväg till skolan under ett paraply, plaskande och glad. Men paniken väntar innanför dörrarna. Nej, nej, säg inte att det är sant! Men, de hade förändrat seminariet till en redovisning. Nu skulle jag stå där framme igen, och den här gången med någonting jag inte alls var säker på. Blod på min födelsedag! Jag skakar i kroppen när jag möter min lilla studiegrupp. Tårögd, antar jag. Jag klarar inte av det. Inte idag av alla dagar, inte så här oförberedd. Senast jag stod där framme var då, då när allting gick fel. Gå, säger dom. Gå, det är inte obligatoriskt, så gå, innan det är för sent. Jag tar ett steg mot dörren. Sedan tar jag ett steg tillbaka mot gruppen. NEJ! Jag kan inte börja smita från problemen. Det är inte jag, har aldrig varit. Jag kan inte gömma mig för rädslan. Det är inte blod på min födelsedag, det är en utmaning. Vad var det nu igen vi sa om utmaningar och rädsla? ATT UTMANA SIN RÄDSLA ÄR EN DRIVKRAFT TILL UTVECKLING OCH FÖRÄNDRING!

Jag tar den lilla biten, den allra minsta. När man har hamnat allra längst ner måste man ta små steg, ett i taget, för att klättra upp igen. Jag tar den lilla biten och jag klarar av den. Jag sätter armarna i kors för att inte låta någon komma för nära, och möter de blickar som inte finns. Ser till att titta på den, som tittar på någon annan. Det är där jag måste börja igen. Och jag klarar av det och det är början på den nya utvecklingen och det är min födelsedag. Den tjugoandra.

Inget telefonsamtal. Jag får ta saken i egna händer. Porttelefonen knastrar. Ja tack? Jo, jag skulle vilja prata lite med den där... Vad fan hette hon? Sjöberg? Sjöholm? Sjöjungfru? ...den där Sjö. Det knäpper till i dörren. Och efter en handskakning får jag svar på mina två frågor. Ugn? Frys? Oh ja. Då finns det ingenting jag behöver se. Jag känner redan till planlösningen och storleken. Priset är rimligt och läget är perfekt, mitt i stan. Vid extrema missbildningar kan jag ändra mitt svar nästa måndag. I annat fall, flyttar jag in den 1:a juli.  

Thairestaurang, och shoppingtur med mamma och björnborgskorpresent och trioklackskorpresent (passar till fjärilsklänningen). Tack, för alla meddelanden, sms och telefonsamtal. Jag vet att jag finns, när jag vet att ni vet det...  

Vad fan är de didaktiska konsekvenserna? Konsekvenser av vadå? Di-dak-ti-ska. Det hade varit observationer på förskolan och nu skulle rapporten sammanställas. Jag var klar redan tredje dagen egentligen, men de där jävla förvirrande didaktiska konsekvenserna då? Det luktar bränd hjärna. Men kom igen, de diktasiska konventionerna! De dåduktiska konstruktionerna? Eh, blä. Det är två dagar kvar till min födelsedag. Jag ligger ett helt år framåt i tiden men känner mig som tre år tillbaka. Hur förklarar man det? Det kanske är precis som de dimensionska kontrasterna? Eller nej, vänta...  

Tre brandbilar kör långsamt in i Slottsskogen. Den stora Majbrasan ska tändas på senare under kvällen och det sitter tiotusentals människor i parken. Av någon anledning hade jag för mitt inre föreställt mig att vi skulle vara näst intill ensamma där. Vilken ovanligt dum tanke. När vårsolen beter sig som en sommarsol, sista kvällen innan maj, kommer hela Göteborg ut. Det känns underbart att vi är så många. Vi blir sådär tjugofem, från och till, som bereder ut oss på picknickfiltarna bland de andra och lyssnar till ljudet av ölburkar som öppnas. Vad heter det ljudet? Sedan sitter vi där tills facklorna tänds, trummorna dånar, häxorna kraxar, och elden tillslut flammar upp. Det var en underhållande tradition och brasan värmer oss på avstånd. Han lägger mig ner i sin famn, kysser mig om och om igen och säger, Jag tror att jag har hittat så mycket rätt att jag inte har hittat fel...

---

Drick, min syster, drick! Livet är en fest, liksom kvällen. Med ett vasst föremål hugger jag i smyg. Han tar mig åt sidan och säger att det var för min skull. Han skulle aldrig förneka mig om det inte var för min skull. Jag stirrar in i hans ögon och säger att han inte går att lita på. Det har aldrig gått, även om jag trodde det en gång i tiden. Inbillade mig det, alldeles för länge. Vad han än säger blir det till skitsnack inför mig. Du kommer aldrig ifrån det. Sex år, eller sextio gör ingen skillnad, för dina lögner är desamma som då. Du är ingen, och ditt namn är bara ett förut så känt klädesmärke. Det är ute. Du är borta.

Han som älskar mig möter mig. Jag strålar och faller in i hans famn. Om det är möjligt, så älskar jag honom mer ikväll, än jag gjorde dagarna innan. När man vet och förstår vad man har att uppskatta, då älskar man ännu mer. Därför tillbringar vi resten av kvällen ensamma, fnittriga med redbull/vodka och billiga hamburgare. Och när vi kommer hem, spottar vi i kors i toalettstolen i väntan på att spy upp det vi nyligen hade hällt i oss. Det är kärlek, det. Jag älskar dig, mitt trebokstaviga allt.

Så kommer självkänslan på tal. Det handlar om att förstå sig själv och andra. Hon säger att även de negativa känslorna måste upplevas, hanteras och användas. Kanske för den lilla i utvecklingens uppförsbacke, men när man inte längre är där, då undrar jag, ja... Jag hatar sätter på vilket de säger att så här är det och det är rätt. Det andra blir automatiskt fel. Är jag fel eller rätt eller uppochned? Skammen hotar hela självkänslan. Det mörka ingenting, allra längst ner. Det är bättre att vara arg. Jag ska bli arg nästa gång. Det slår inte sönder självkänslan, det samlar ihop den. Ilskan. Istället för att förlora mig själv, får jag kraft att försvara mig.

Sinnesrörelse är ett ålderdomligt svenskt ord för känsla. Känslor har med rörelse att göra. Vad är det som rör sig? Någonstans i det inre? Berörd och rörd. Eller, rör mig, ta på mig. En tre centimeters fingersmekning på en sekund och en utvidgande känsla av värme inuti. Stanna där och glöm känslan av fel. Jag är fel. Nej. Rörelsen vinglar, fram och tillbaka framför studenterna. Nu faller jag. Då vet jag att jag lever och att jag känner, för utan känslor - ingen rörelse. Bekräfta mig genom att visa att du förstår. Det känns alltid bättre när jag vet att du vet och att du förstår. Då är det helt plötsligt acceptabelt att vara rädd. Det är därför jag berättar det, pratar om det, upprepar det. Säg till mig, jag vet, jag förstår att du är rädd, men det gör ingenting. Var rädd tillsammans med mig, på låtsas eller inte. Tona in mina känslor, och de försvinner snart. Vi utvecklar våra upplevelser av själv, i samspel med andra. Det slutar inte vid sju års ålder. Det slutar aldrig. Det handlar inte bara om små barn. Förstå mig, och jag förstår mig själv.

Sydtoppen ligger utom synhåll ovanför molnen men jag har vart där förut och jag ska dit igen. Du kan om du vill, du vill så du kan, sjöng svenska akademien viskande i mitt öra. Känn din egen förmåga. Att utmana sin rädsla är en drivkraft till utveckling och förändring. Vi tar det en gång till. ATT UTMANA SIN RÄDSLA ÄR EN DRIVKRAFT TILL UTVECKLING OCH FÖRÄNDRING! Rista in namnet i bark för jag är mitt namn.

Kebnekaises sydtopp gömd i dimma, augusti 2005

---

Taket i den gamla kvarnen gungar upp och ner. Jag undrar hur många fester till de där gamla bjälkarna kommer att hålla. Glasen i baren darrar av vibrationerna. Dom har fått sätta upp speciella ställ, annars hade alla glasen för längesedan dansat ner i golvet för sista gången. Dom borde göra någonting åt taket också, för när som helst kommer det att brista, och de dansande paren där uppe kommer att falla. För säkerhetsskull ställer jag mig nära dörren.

Vart tog humöret vägen? Jag känner mig grymt ful. Jag skulle kanske ha tagit på mig en klänning istället. Gjort någonting annat med håret. Det är aldrig roligt när man känner sig så ful. Jag kan lika gärna gå. Jag var ändå aldrig på humör från början. Jag antar att onsdagen har dragit ner mig en aning, och jag måste få sura lite till, innan jag är redo att gå vidare. På lördag är jag redo igen, det vet jag.